Nellie Erberth

"När blev tvååringarna bättre än vi på allt det tekniska?"

Nellie Erberth skriver krönikor i Kvällsposten varje tisdag. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Tvååringen är mer hemma bland appar än oss. Foto: JOHAN ADELGREN

”Jag vill kolla Youtube!” ”Jag vill kolla Youtube!” 

Jag kollar förvånat ner på tvååringen som precis bad om min mobiltelefon. När började så små barn använda Youtube egentligen!?

Jag kollar fascinerat på när hon tar min mobil och börjar trycka runt på skärmen. Hon vet precis var allting är – hur appen ser ut, hur man trycker bort all reklam så snabbt som möjligt och om jag får ett meddelande drar hon nonchalant bort det direkt.

Många av barnklippen på Youtube är på engelska, och när hon börjar upprepa färger som ”green” och ”red” höjer jag inte längre på ögonbrynen. För all den teknik som sköljde över som en våg när jag var liten är så klart en självklarhet nu. 

Och jag har aldrig känt mig så gammal.

 

Alltså, det är klart att utvecklingen går framåt. 

Men när blev jag den äldre generationen? 

Skräcken infinner sig när jag inser att jag snart kommer vara en stenåldersmänniska som inte förstår sig på det senaste. Själv bli hånad, precis som jag brukade garva åt lärare som inte förstod Powerpoint eller när föräldrarna skulle lära sig att swipa och zooma på sin sprillans nya Iphone.

Jag skäms lite över alla de gånger jag suckat åt min farsa när han inte förstått något på sin Ipad, eller de gånger jag blivit irriterad över att mamma behövt hjälp med sin Instagram. Nu förstår jag att jag en dag kommer sitta i samma sits – om inte i en ännu värre. Hur snabbt ska det gå egentligen? Vem är mest i tiden nu – är det jag som är 22, eller mitt kusinbarn som är 2 år?

 

På många sätt är det coolt det där, ändå. Jag minns när vi fick dator och internet hemma för första gången, och hur jag fick sitta på en stol lite bakom mina två bröder och se på när de ”surfade”. Jag var så liten att jag knappt förstod varför det var särskilt häftigt men jag minns att jag kände det på stämningen – att det här var något nytt, något spännande.

Jag räknas som ung, och hänger lätt med i svängen gällande ny teknik. Därför är det möjligtvis inte jag som ska sitta och gnälla i en krönika, men det slår mig så pass hårt när jag passar den lilla tjejen och hon vägrar dricka sin välling om hon inte får kolla på Youtube samtidigt. Att kanske är det snart min tur att vara långsam och trögfattad, för går det i den här takten – att jag känner mig gammal när jag bara är 22 – hur lite kommer jag då förstå när jag väl är 50?

 

Men, sen finns det såklart klassiker som aldrig blir gamla. Det är inte bara Youtube och färger på engelska, utan det finns lekar som vinner över Ipaden varje gång. Att bygga koja och sen flytta in i den för kvällen är en hejdlös vinnare – och jag bygger slott med kuddar och filtar precis som mina bröder gjorde till mig. Som min pappa gjorde till dem, och som han själv gjorde med sina syskon för ungefär hundra år sedan (räknat i teknikår).

När vällingen väl är uppdrucken är det ändå sagorna som är mysigast att lyssna på, och tillsammans med min kusin lyckas vi natta lilltjejen – precis som våra föräldrar en gång gjort med oss, trots de nymodigheter som var populära då.

 

Det är lugnande, den där stunden när hon till slut somnat på min arm. För jag inser – att oavsett hur lite jag kommer förstå när jag är lika gammal som fossilerna, och ungdomar skrattar åt mig för jag önskar att ”knapparna skulle vara lite större” – så kommer de gamla klassikerna aldrig gå ur tiden.

Läser man bara om samma saga ungefär elva gånger, så somnar vilken tvååring som helst till slut. 

Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!