Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nellie Erberth

"Klimatet på ett gym är inte kul för unga tjejer"

Nellie Erberth skriver på tisdagarna.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Träningshetsen är som vanligt stark så här i början på året. Men ofta är klimatet på ett gym stelt och läskigt. Speciellt för unga tjejer, som mig själv.Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Träningshetsen är som vanligt stark så här i början på året. Men ofta är klimatet på ett gym stelt och läskigt. Speciellt för unga tjejer, som mig själv.

Vi är i början på ett nytt år, och traditionsenligt fylls gymmen av människor som ska hitta sitt ”nya jag”. Jag är jättetrött på den eviga träningshetsen, och på allvaret kring den.

Stämningen märks så fort man går in på ett gym – där finns ingen plats för skämt. Man ska ta träning på allvar och inte skoja bort det, helst ska alla nya besökare också vara livrädda för alla maskiner. Inte för den faktiska risken att man kan skada sig om man gör fel – utan för den faktiska risken att göra fel och alla SER det. 

DET hade ju varit fruktansvärt...

 

På mitt gym så är det tyst. Inga pratar med varandra, och ni vet det där lilla leendet man ofta ger när man går förbi en bekant men inte riktigt orkar hälsa? Det finns inte heller.

De unga tjejerna står dag ut och dag in på löpbanden, för att de är för rädda för att testa maskinerna med extremt tunga vikter på som grabbarna från ”tunga rummet” har glömt att plocka av. ”Tunga rummet” är det där rummet där det spelas raffig hårdrock och alla män med komplex kan stå och skrika när de lyfter överlastade skivstänger eller välter runt riktigt tunga traktordäck. Varje gym verkar ha ett, men vad vet jag egentligen – jag skulle inte våga mig in i det ökända rummet.

 

De yngre besökarna går runt med rädd sparvblick bland de mer rutinerade, och om jag verkligen kollar noga, så tycker jag att jag ser en viss rädsla i ögonen på många gymbesökare. Även om de flesta gym försöker sätta upp inspirerande planscher med budskap som ”du duger som du är”, så är det som om varenda en tror att alla andra är där för att döma precis dem, och för att kolla på ifall de verkligen gör sina övningar rätt. Med andra ord kan man säga att gå på gym är som att vara ny i klassen på ett högstadium och behöva sitta ensam i matsalen.

 

Jag tycker det är jäkligt märkligt. Precis överallt blir vi hetsade till dieter och träning och ett nyttigare liv som ska öka livslusten med 500 procent. "Om du trodde du var lycklig nu har du inte provat GI-dieten" – för då ska du få se på lycka!

Om det nu ska vara så himla härligt med det här nya nyttiga livet som vi alltid ska eftersträva, varför måste vi då alla kollektivt bete oss som att det är dödsstraff på att göra fel på ett gym? Det ligger något undermedvetet i det där, det finns få ställen som vi är så rädda för att göra fel på som i träningssammanhang.

 

Jag tänker så här, om vi bara vågar slappna av lite och faktiskt börjar skita i vad personen bredvid gör för övning eller hur komplicerad maskinen du vill testa än må vara – så kanske det blir mindre spänt. Då kanske träning till och med – hör och häpna – faktiskt kan vara roligt. Ibland sätter vi nämligen lite för mycket kollektiv press på varandra och gör det onödigt obekvämt (till exempel regeln om att inte sätta sig bredvid någon på bussen). 

Kan vi inte bara strunta i det?

Vi borde traska in på gymmet med stora leenden i stället, sluta bry oss om vi råkar göra fel på maskiner och om vi unga tjejer går rakt in i tunga rummet och börjar överrösta den töntiga musiken så kanske gym-upplevelsen kan bli trevligare för alla. Om inte annat, så kanske det inte behöver skrämma i väg nybörjare som tycker det är lite läbbigt. 

För vet ni, det behöver faktiskt inte vara på liv och död att träna. Eller?