Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nellie Erberth

"Jag skäller ut kvinnan på vårdcentralen i telefonen"

Nellie Erberth skriver om endometrios. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

”Du SKA boka in en tid nu – och säg för helvete inte till mig att ta en Alvedon!”  

Jag skäller ut kvinnan på vårdcentralen i telefonen. 

Vissa kvinnor får vänta i 12 år för att få sin diagnos fastställd. Jag vägrar bli en av dem. 

Den här krönikan är för alla dem, för alla oss och för er unga tjejer där ute – som inte har blivit tagna på allvar. 

I vintras tog jag röda linjens tunnelbana till Danderyds sjukhus, fullt utrustad med blommor, choklad och en kompis på sätet mitt emot. Tydligen är Danderyds sjukhus som gjort för att man inte ska hitta rätt, men efter en halvtimmes sökande i labyrinten hittade vi till slut fram till kvinnoavdelningen. I sjukhussängen låg vår kompis, i vita sjukhuskläder och med dropp i armen. 

”Vad fan har du nu gjort va?” utbrister vi och skrattar, medan vi skakar hand med föräldrar och försöker krama om trots slangar som är i vägen.  

– Jag har endometrios, förklarar hon, och jag tittar förvånat på henne. 

– Endometri-vadå? 

 

Drygt ett halvår senare sitter jag själv på huk av smärta inne i en sommarvarm H&M-butik medan min vän oroligt klappar mig på ryggen. Under den senaste tiden har jag har varit på vad som känns som miljarder undersökningar och läkarbesök, men ännu inte lyckats hitta vad felet med min mage är. Varför det känns som att knivar hugger till i den, varför jag måste gå hem från festen tidigare än alla andra för att det gör ont. Varför jag måste sjukanmäla mig från jobb på grund av illamående. 

Men där, i gången bland skor och ansiktsmasker, kommer jag plötsligt ihåg. Endometrios. 

 

Tio procent av alla som är födda med en livmoder lider av endometrios. Bara i Sverige motsvarar det 200 000 människor. Så hur är det möjligt att jag aldrig hade hört talas om det innan en nära vän hamnade på sjukhus för det? Jag börjar irriterat googla runt för att få information, och hittar flera hemsidor med meningen ”de flesta har aldrig hört talas om endometrios”, och ”det är inte ovanligt att personer med endometrios har fått uppsöka upp till fyra-fem olika läkare innan de får rätt hjälp”. 

Endometrios är en spöksjukdom som ingen känner till. Inte ens jag, som varit kvinna i 22 år nu, visste vad det var. Ändå är en av tio kvinnor drabbade, vissa är så unga som tretton år och har ingen aning om att varför de inte kan gå till skolan för att det gör så ont. Jag minns hur stämningen i tjejernas omklädningsrum var. Alla som har varit i ett som tonåring minns hur jobbigt det kunde kännas. 

Att man skulle växa upp och sluta bry sig om vad andra tyckte, visste man inte då.  

 

Varför viftas tjejers magont alltid bort? 

Jag får känslan av att vi inte riktigt räknas, och av att vår smärta är berättigad. Att vi ”kan ha lite ont då och då, det tillhör att vara kvinna”. Om en ung kvinna går till doktorn borde hon få mer hjälp än en ”misstanke om magkatarr”.  

Jag blir argare och argare av att googla, så jag bestämmer mig för en sak: Jag tänker inte skämmas. Jag tänker inte heller hålla käften. Jag tänker inte bortförklara min smärta. För om endometrios inte ska fortsätta vara en spöksjukdom, så måste vi våga prata om den.  

 

För att de tjejer som just nu står i omklädningsrummet aldrig ska behöva skämmas, och för att de inte heller ska behöva viska tyst eller tycka att mensvärk är en för ”svag” anledning att må dåligt. Vi har väl ändå kommit längre än att det är tabu med mens eller?

Jag måste tro att vi har det.  

Så tjejer – ställ er upp. Få er utredning och få er diagnos. Håll huvudet högt. Och kom ihåg att nästa gång någon viftar bort din smärta som ”det är bara lite mensvärk”, så är det fullt berättigat att räcka fingret till personen i fråga. Det hade jag gjort. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!