Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Nellie Erberth

”Hur vet man egentligen vad som är ens mentala ålder?”

Nellie Erberth skriver på tisdagar. I dag om svårigheten att förstå sin mentala ålder – och hur den skiftar mellan åtta och åttio.
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Fredagskvällen bestod av På Spåret och Skavlan, vilket har fått Nellie Erberth att tvivla över sin mentala ålder.
Foto: / DN

Det här med att bli vuxen. 

Jag skriver nu till er som identifierar er som vuxna, för hjälp. 

Och för att ni som inte gör det, ska slippa vara förvirrade i ensamhet.

Förra veckan var jag på en konsert med en polare. Den var på Malmö Live, och det var således sittplatser. Precis innan konserten började hade jag ett långt resonemang om hur skööönt det var med sittplatser och att det skulle bli så otroligt härligt att slippa stå upp och trängas. 

Men så kom det i gång några låtar och hela publiken drogs med i en hoppande, dansande och gungande massa.

Jag tittade till höger och såg hur mitt sällskap gjorde sig redo för det vågade vi nu skulle göra – stå upp – genom att knyta kavajen om midjan. Ni vet så där som medelålders kvinnor gör när de ”promenerar tjejmilen” eller ”ska gå på gympan” på Friskis & Svettis. Jag garvade rakt ut.


Inte nog med att vi satt hemma hela föregående kväll för att se På Spåret följt av Skavlan på SVT, nu när vi väl begav oss ut i vimlet så betedde vi oss som två tanter på permission från ålderdomshemmet. 

Vi fyller båda 23 år det här året, men hur gamla är vi egentligen?

Samma vecka kallade min mamma mig för pensionär för att jag la mig tidigt. Några dagar senare fick jag skjuts till Centralen av min pappa för att jag skulle åka stora tågfärden till stora läskiga huvudstaden och visst är det bäst om han följer med lilltjejen in så jag hittar rätt spår och hamnar på rätt tåg och så där? 

Då var jag plötsligt inte mer än åtta år. (Det var alltså inte min pappas idé att följa mig, utan det var min.)

Det hela är ju jäkligt förvirrande.


Finns det några tydliga riktlinjer att följa? Ungefär som att ”lägga sig innan 21 = inte acceptabelt förrän du är minst 40”, eller ”dricka starksprit och sen kräkas två timmar senare på någons tröja = slutar vara accepterat när du passerat 18 (så länge du inte har en livskris eller dylikt)”.

Ibland tänker jag på det som en runda Monopol. Valutan är i det här fallet ”vuxenpoäng” och med dem kan du låsa upp nya delar av livet. 

”Grattis du ringde till elektrikern i tid angående din trasiga tvättmaskin OCH du började inte skrika på din chef för att du fick jobba övertid igen, passera gå och få lite vuxenpoäng och känn dig äldre än någonsin. På något av bonuskorten kanske du har tur och kan inkassera lite livsgnista.”


Det är spännande det där, med mental ålder och riktig ålder. I Skavlan (tror det ger minst fem vuxenpoäng att kolla på det, förresten) pratade Fredrik Lindström om att hans mentala spann var på 7 år till 17 år. Han berättade att han känner sig som en bluff, att någon när som helst kan avslöja att han bara låtsas vara vuxen. Komiskt så klart, men kanske också väldigt sant?

Jag har aldrig känt mig vuxen, men jag har alltid känt mig som en väldigt bra skådespelerska. När jag sitter bakom ratten på motorvägen, när jag lagar mat eller när jag tvättar. På utsidan ser jag stencool ut men på insidan försöker jag febrilt memorera vad mamma sa för grader om vittvätt.

Är det kanske det som är lösningen på mitt mysterium? Att alla vuxna är en bluff?

Att det bara är att låtsas, och hoppas på att ingen ska komma på en. 

Så måste det vara! 

Det är bara att fejka på och hoppas att ingen genomskådar en. Det finns en viss trygghet i det där, att ingen egentligen vet vad det innebär att vara vuxen. I alla fall för två förvirrade 23-åringar.