Nellie Erberth

Föräldrar, erkänn – ni älskar att få tillbaka barnen i hemmet

Att få maten serverad och kläderna tvättade – Nellie Erberth skriver om att komma hem till föräldrarna under sommaren.
Foto: ANNA HÅLLAMS
Nellie Erberth skriver krönikor på tisdagar.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Men hur är det när knopparna, det vill säga barnen som flyttat ut, flyttar tillbaka?

Ja visst är det trevligt med ett kylskåp fullt med mat, tänker jag.

Jag syftar alltså på att flytta hem till sina föräldrar igen. Kanske inte i den där sorgliga bemärkelsen att vara medelålders och bo i mammas källare, utan snarare att man efter studieperioden på annan ort flyttar hem till mamma och pappa igen i två veckor innan man får tillträde till sin egen lägenhet.

Den första fasen är eufori – plötsligt finns det tillgång till diskmaskin, ett fullt kylskåp och har man riktig tur kan man komma hem till orden ”vi sparade lite middag till dig, det är bara att värma”. Lyxen i att inte bara ha dusch utan också badkar, och alltid fulla schampoflaskor (så man slipper bli arg på sig själv för att man glömt handla nytt igen och måste stå och skaka ut rester ur den tomma flaskan) får vem som helst att förlåta att ens gamla rum blivit omgjort till ”kontor”. 


Efter att ha gått runt i hotellbubblan ett tag infinner sig nästa fas; bekvämligheten. Det blir vardagsmat att leva med diskmaskin och plötsligt är det nästan ansträngande att stoppa ner disken i den? Spelar roll om den får stå på diskbänken ett tag liksom. Eller om det står tre glas, två tallrikar och en skål inne på rummet. Jag ska ju ta ut dem, har bara inte hunnit än. Det var mycket med serietittande och… ja, ännu mer serietittande. Har det alltid varit så här tjatigt att bo hemma?

När man slutligen ställer sig framför spegeln och inser vad man har förvandlats till – sitt femtonåriga jag – får man en smärre chock följt av en beslutsamhet. Dags att flytta.

Och naivt kastar man sig ut på hemsidor som man bara sett över axeln och aldrig brytt sig om förut, och börjar söka efter trevliga små ettor i ja, egentligen vilket område som helst, i Malmö.

Efter någon timme av letande inser man att det är SVÅRT att köpa lägenhet och alla ord verkar vuxna och hur ska man veta vad som är rätt och kommer någon bank vilja ge ett lånelöfte till lilla mig?

Troligen inte va. 


Då är det dags att krypa tillbaka på sina bara knän, be om ursäkt för sitt beteende och be mamma och pappa vara lexikon för alla formler som inte går att tyda i fastighetsvärlden. Lova dyrt och heligt att sätta in disken och torka av bordet, och när dagen väl är kommen och flyttlådorna packade så finns det bara en sak kvar att lova: du kan väl ringa oss ikväll och berätta hur du har det? 

Och det, det måste jag lova.

Jag kan tänka mig att det finns många föräldrar där ute som känner igen situationen. Plötsligt kommer barnet hem och tror att det är ett pensionat. Men jag vet om er hemlighet.

Ni älskar ju att ha oss hemma igen. Jag hör det i min pappas röst när jag ringer honom från min nya lägenhet som jag hyrt. När han kommer hem till mig klockan tio på kvällen bara för att hjälpa mig få  igång spisen. Jag ser det i SMS:en jag får från min mamma; ”ska vi inte hitta på något idag?” och ”du vill inte komma hem på middag sen också?”

Trots att jag äter upp ert bröd, dricker upp er juice (lyxvaror ju!) och glömmer sätta på diskmaskinen som jag lovat jag skulle. Och tur är väl det. För vad skulle jag gjort utan en plats att komma hem till?