Nellie Erberth

”En sak är säker – man kommer inte undan på Malmöfestivalen”

Nellie Erberth skriver krönikor varannan tisdag.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Malmöfestivalen pågår till lördag.
Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESSEN

Malmöfestivalen.

Älskad av många, hatad av vissa, dyrkad av några.

Men en sak är gemensam, oavsett vad man tycker – man kommer inte undan.

Malmöfestivalen följer Malmöborna och dokumenterar deras tidsperioder som en dagbok. Mitt första minne av festivalen är att den var stor. Jag var kanske fem år, och allting kändes helt enormt. På den tiden var centrum något avlägset, något spännande och även främmande. 

För att inte bli knuffad av stora väskor och påsar som var i höjd med mitt huvud (jag var rätt liten som barn) så höll jag mig tätt mot mammas trygga ben och höll ett stadigt grepp om handen. Då var Malmö en storstad och jag var liten. 


Nästa ålder är 14, jag har hört att de tuffa gängen från högstadiet (jag tillhörde inte dem) brukade betala 11 kronor i mynt för att åka med den gröna bussen in till stan på kvällarna. Själv vågade jag inte, utan läste istället programmet och markerade med en kulspetspenna de artister som jag hade velat se men aldrig såg. Malmö var fortfarande det största jag visste om, det gula falafelhuset mitt emot stadsbiblioteket skrek mystik och vuxenhet – och jag stannade tryggt kvar på andra sidan av den där bussturen.

Sen, bara ett par år senare när de vita mattälten sedvanligt satts upp på Gustav Adolfs torg, var allt förändrat. Malmö hade krympt.

Vi var 18 år och det kändes som vi redan hade gjort allting som Malmö har att erbjuda, fan den här staden måste vara världens minsta – hur kan man stanna kvar här? 

Vi sparkade grus i kön till det numera tråkiga och vardagliga gula falafelhuset och promenerade in för att se banden som spelar. Ofta sa vi att vi ”hatar den här festivalen”, men ändå var alla som vi känner där och konserterna blev en enda lång förfest. 


Tre år senare blev jag äntligen den som lämnade sin gamla hemort. Den som skulle leta äventyr i storstan, hitta något helt nytt och bara komma på besök var femte år. 

Trodde jag.

Denna sommaren är jag 23 år och är likt förbannat på den där jäkla festivalen igen. Bara några gator bort från stan ligger min lägenhet, och jag åker inte längre på de där tågresorna upp till stora staden – utan jag tar den gröna bussen och äter falafel utanför det gula falafelhuset mitt emot stadsbiblioteket.

Jag kallar fortfarande Malmöfestivalen för ett ”kranskommun-Mekka”, jag klagar fortfarande på trängseln och jag instämmer när trötta människor beklagar sig över att det inte går att köra i ”den här jävla stan under den här jävla festivalen”. 


Som vanligt undrar jag vad jag gör här när jag stampar i gruset och väntar framför en av de stora scenerna.

Men så, går min närmaste vän upp på scen. Och sjunger låtar, vi i publiken sjunger med och det känns inte lika trångt längre. Bandet är helt klädda i vitt och i micken pratar huvudpersonen om en gemenskap. Den som så många andra artister alltid har pratat om när de har besökt festivalen, den som de ser där uppe på scenen på avstånd.

Hur Malmö samlas. Hur vackra vi är tillsammans.