Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Nellie Erberth

Djurgården – är det inte bara snobbar som hejar på dem?

Kvällspostens Nellie Erberth om en mörk samtid som behöver strimmor av ljus. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Jag har bråkat om fotboll igen. Den här gången var det inte för att jag precis blivit ett nyfrälst MFF-fan i ett Bajen-tåg. 

I en värld full av tunga nyheter varannan dag – blir det plötsligt skönt att inte diskutera något annat än världslig fotboll.

Jag satt på en stökig bar, och förmodligen spelades det någon form av allsvensk match eftersom mitt val av himmelsblå T-shirt med en MFF-logga var ovanligt provocerande. Många frågade "om inte alla spelare som spelade i ”mitt lag” var danska?" 

Jag gav dem bara en förvirrad blick som svar (i ärlighetens namn hade jag inga andra rena tröjor och jag tycker blått är fint), och fortsatte vidare till mitt bord.

 

”Varför är världen så jävla mörk nu för tiden!?” 

En av mina vänner utbrister sin ängslan efter en pushnotis på mobilen, förmodligen en nyhet om ett bombdåd, korrupta poliser eller nyfunna kroppsdelar. Vi undrar om det är så att världen har blivit hemskare – med upptrappningar av terrorhot och flyktingar som drunknar någonstans på väg från ett krigsdrabbat land – eller om det är vi som är mer informerande. Häromnatten somnade jag med min iPhone i handen – det säger en del.

Många gånger när jag och polarna har pratat om sociala medier så pratar vi om det i negativa termer, hur dåligt det är att alltid vara uppkopplad eller hur irriterande det är att alltid kunna veta vad människor är eller håller på med.

Vi pratar om det paradoxala i att det är så viktigt att veta hur det står till i omvärlden – men att det ändå hade varit så skönt att stänga av, slippa veta.

 

Några av Kim Walls kroppsdelar är nu återfunna – ett huvud har hittats i en påse, två ben hittas också. 

Polisen meddelar att de ska fortsätta sökandet efter armarna, så att hennes anhöriga kan få begrava en hel kropp. Kvinnovåldet, det blir så påtagligt. Ytterligare en man som – om misstankarna stämmer – tog sig rätten att ta en kvinnas liv. Jag läser nyheten och skickas fem år tillbaka, när jag själv satt som anhörig på en rättegång som gällde kvinnomord. 

Hur kvinnan i fråga också hade blivit bragt om livet, hur jag bara var sjutton år första gången jag förstod vidden av det kvinnovåld som härjar i hela världen.

 

”Jag vill ha en ny Pokémon Go-tid”, svarar jag. 

”Minns ni hur härligt det var?” 

Mina vänner nickar i takt, när det där enkla men geniala spelet Pokémon Go tog över världen en hel sommar och folk glömde bort alla tunga nyheter för ett tag.

Istället möttes enorma folkmassor i Central Park – och en något mindre men lika engagerad folkmassa på Nobeltorget – för att fånga interaktiva Pokémons via mobilen. Hur ett enkelt spel plötsligt vände det där med negativa telefonvanor till något positivt. 

Människor var ute, föräldrar spelade med sina barn och överallt möttes främlingar och spelade ihop.

 

Plötsligt skriker några män högljutt på andra sidan baren, någon har gjort mål. 

Nu är jag inte alls förvirrad över piken jag fick innan. Självklart ska vi diskutera fotboll, skoja om varandras lag och skrika när någon gör mål. Allsvenskan kan ju vara den där ljusstrimman i den annars tunga världen, och för mig, som hejar på MFF, är det en starkt lysande strimma eftersom de återigen ser ut att hämta hem seriesegern. Jag bestämmer mig där och då, att när MFF vinner hela skiten – inte om, utan när – så ska jag också fira.

 

Jag reser mig sakta från bordet och går bort till mannen som frågade om jag var dansk innan, dunkar honom lätt i ryggen och frågar: ”jaså du hejar på Djurgården du… är det inte bara snobbar som gör det?”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!