Nellie Erberth
Som tioåring började jag i en ny klass.
Det gick trögt att få nya kompisar, de flesta kände redan varandra sedan innan. Ofta tillbringade jag rasterna med att planlöst gå runt på skolgården ensam, livrädd för att någon av rastvakterna skulle se mig. Tänk om de skulle veta att jag var en idiot utan vänner – tänk om de skulle berätta för de andra barnen?
Tankarna malde i mitt tioåriga huvud när jag för tredje gången rundade fotbollsplanen där de andra barnen spelade tillsammans.
Redan då förstod jag att det absolut värsta inte är att vara ensam – det värsta vore om någon annan skulle komma på en med att vara ensam.
Ibland kommer den där tioåriga Nellie på besök hos den i dag 23-åriga Nellie.
Hon kom på besök när jag flyttade till en ny stad. Hon kom också och hälsade på första natten i min egen lägenhet, långt i från mamma och pappas trygga hem. Och nu, bara några dagar innan årets slut knackar hon på igen, lagom till nyårsafton – årets ensammaste fest.
Jag tänker samma sak varje år. ’Jag önskar att jag skulle jobba på nyårsafton’. Den perfekta ursäkten.
I stället för patetisk blir man hjälten, den som ställer upp och tar en för laget. Jag hör fler som har liknande känslor kring allt som ska planeras inför nyår, som känner av den där eviga pressen att ha så roligt som möjligt. Har man ingen fest att planera blir man avslöjad som ensam.
Det absolut värsta.
Då när jag var tio frågade jag min mamma om råd en kväll. Hon undrade om jag inte kunde fråga några i klassen om jag fick vara med och leka?
Dagen därpå tog jag mod till mig och gick fram till gruppen tjejer som diskuterade ridspön på skolgården. Och okej, så här i efterhand kan jag lika bra vara ärlig – jag blev aldrig särskilt bra kompis med de där tjejerna. Men jag fick vara med och leka den rasten. Och fram för allt, så vågade jag fråga.
Det är vemodigt och tungt att känna sig ensam, det är bara så. Men det finns en viktig sak att komma ihåg – ingen är ensam om att känna sig ensam.
Och när tioåriga Nellie knackar på med sitt lockiga hår och sin storebrors gamla tjocktröja så vet jag nu att utvägen inte är särskilt långt bort – om jag bara vågar fråga.
LÄS MER: Fler artiklar i serien om ensamhet:
Victoria, 26, har inga vänner: ”Man skäms”