Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mirijam Geyerhofer

”Vi måste våga stå upp mot Inte-alla-män-männen”

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: JOHAN BERNSTRÖM / BILDBYRÅN

Tre veckor kvar till valet och är det någon gång det är läge att vara obekväm och ifrågasättande så är det nu. 

Våga riskera dålig stämning. 

I alla tider har män använt i huvudsak två olika metoder mot kvinnor som vägrar hålla tyst: hån och hat. Båda metoderna är otroligt effektiva för att tysta någon, och de statuerar dessutom ofta exempel till omgivningen. ”Försök sätta dig upp mot mig och du blir i bästa fall offentligt utskrattad”. I värsta fall – ja vi vet ju alla vad som händer då.

I månadsskiftet hålls en helt unik mansfri musikfestival i Göteborg, ett initiativ som startades av Emma Knyckare som ett svar på de många publikhavsövergreppen förra sommaren. Ett fantastiskt men egentligen helt orimligt projekt som aldrig borde ha behövts från första början. 

Genom en aktiv gräsrotsrörelse kunde Knyckare och hennes team bygga ihop ett späckat tvådagarsprogram där endast icke-män får ta plats, både i publik, på scen och bland personalen. Men vilken reaktion får festivalen från inte alla män-männen? 

Skratt. 

Hån. 

Men de ska minsann också dit. De ska klä ut sig till kvinnor och gå på konsert, för annars är det faktiskt diskriminering. Kom igen – vi är så trötta på er att vi skapat något helt eget för att få vara i fred, och då ska ni dyka upp i peruk och skapa bråk? 

 

Det är ju märkligt att det ska vara så svårt att erkänna problemet med män som utnyttjar kvinnor, det är ju inte så att det saknas bevis i historien för att vi i alla tider legat ett par snäpp lägre på hierarkistegen. Men inte alla män-männen sitter och gör sig lustiga över #metoo-rörelsen, inte alla män-männen viftar bort seriösa diskussioner med har du mens eller?, inte alla män-männen gör samtyckeslagen till en höhöhö-fråga och skämtar om att de måste ha ett kontrakt med sig när de ska ragga på krogen. 

Inte alla män, men alldeles för många-kvinnorna, vi organiserar oss bakom stängda dörrar i stället. Det är en revolution, inte nödvändigtvis en högljudd sådan. En revolution som pågår överallt hela tiden – ibland kanske mest på insidan. 

 

Ett val av klädesplagg som förr varit otänkbart, ett ställningstagande i fikarummet trots risk för dålig stämning, en arg blick i stället för ett tveksamt leende vid en oombedd komplimang på stan.

Det är ingen slump att vissa politiker går till val på att få in kvinnorna i hemmet igen, de märker att vi fått nog nu. Att vi sätter ner våra fötter, höjer våra huvuden och pekar med hela handen. De är livrädda, men vi har bara börjat. Det är revolution på gång.