Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mirijam Geyerhofer

”Jag vägrar att klä mina barn efter kön”

"Det är tyg. Det är barn", skriver Mirijam Geyerhofer. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Mirijam Geyerhofer skriver på lördagar under sommaren. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Det är 28 grader varmt och allt är klibbigt, men min femåring svettas hellre i nacken än att sätta upp sitt hår eftersom någon har lärt honom att det bara är flickor som har tofs. 

Nu är det bara en tidsfråga innan han fattar att han inte borde ha långt hår överhuvudtaget.

Jag är en sådan där mamma som vägrar klä mina barn efter kön. Så länge det är hyfsat rent, hyfsat helt och hyfsat anpassat till rådande väderförhållanden så får de klä sig precis som de vill, i vilka mönster eller färger som helst. De får ha tights eller mjukisbyxor eller jeans. De får ha blå tröjor med traktorer eller brandbilar lika väl som de får ha rosa tröjor med godistryck eller kattungar på. De får ha byxor om de vill, eller klänning om de hellre vill det – och vill de ha byxor och klänning samtidigt så fine.

Det är tyg. Det är barn. 

Men nu när yngsta fyllt tre och äldsta snart blir fem så har de sorgligt nog upptäckt att det faktiskt finns regler. Stränga sådana också, eftersom det tydligen är totalförbud på vissa saker, även om de förbuden mest gäller killar. Hår i tofs tillhör som sagt den kategorin, och så klänning då. 

Men vet ni vad som är en helt ultimat barnoutfit en varm sommardag? 

Jo, klänning, underbyxor och sandaler. Fritt blås nerifrån och upp, rekommenderas till både liten och stor när svetten rinner längs med ryggraden. 

 

Problemet är att samhället har lärt oss att det finns ”könade” stilregler för kläder och frisyrer och ingen kommer undan, jag har själv så sent som i veckan kallat en pojkbebis för hon på grund av en hårsnodd. 

Och det är ju galet egentligen, att vi är sådana vanedjur att hjärnan bestämmer vad vi ser innan vi ens har hunnit tänka efter själva. Och det är så klart helt okej att råka säga fel när vi fått de här normerna inpräntade i oss sedan barnsben – men det är stor skillnad på att falla i normfällan och på att förvånat hävda att bebisen faktiskt har en otillåten frisyr. 

Det är hår. Det är barn. 

 

Nu tänker någon säkert att den som låter sina ungar springa omkring utanför den berömda boxen får räkna med att folk reagerar, men den tankevurpan vägrar jag gå på. Mina barn ska få välja vilka kläder de vill utan att någon ska kommentera det, precis som att alla andra som på ett eller annat sätt befinner sig utanför normen ska få göra det utan diskussion. 

Kom igen, det finns väl ingenting i samhället som inkräktar så lite på ens eget liv som hur en annan människa väljer att se ut? Men ändå påverkar det vissa så till den milda grad att de inte bara stör sig själva, utan även lär ut till sina barn vad som är rätt och fel. 

Vuxenvärlden är besatt av att försöka skydda våra ungar från mobbare, när vi egentligen borde vara besatta av motsatsen – att lära alla barn att det är viktigt att få vara sig själv och att det är helt okej att vara olika. Det är inte svårt att förstå hur världen kan se ut som den gör när inte ens en femåring med vild frisyr får gå okommenterad genom livet.