Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mattias Larsson

Malmöbor klagar mer på Big Slap än på bomber

Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Förödelse efter explosionen på Rosengård. Foto: Jakob Kjelldén.

En bomb detonerar mitt i min stad.

Min första tanke är inte längre: ”Vad var det?”

Utan: ”Hur högt var det?”

Vi malmöiter är i dag så avtrubbade att vi inte längre inser att det här riskerar att sluta väldigt, väldigt illa.

Tisdag kväll.

Jag ligger i min säng i östra Malmö och läser Hans Falladas "Ensam i Berlin".

Boken utspelar sig mitt under brinnande världskrig i den tyska huvudstaden och handlar om ett åldrande par som förlorat sin enda son i strid och med banala medel försöker protestera mot regimen.

Omkring det tyska folket brinner världen, men mitt i alltihop levs vanliga liv under väldigt ovanliga premisser.

Så smäller det.

Något så inåtta helvete.

Men inte i boken.

Utan utanför mitt fönster.

Så att rutorna skallrar.

Så att mitt sovande barn med rum åt hållet varifrån detonationen kom gnyr till och måste stoppas om.

Min första tanke är inte: "Vad fan var det?".

Istället börjar jag jämföra.

Jag bodde i Rörsjöstaden när en bomb, den 30 november 2014, brann av vid rättscentrum en knapp kilometer bort.

Min snabba uppskattning?

”Den här var värre”.

För några veckor sedan small det vid körskolan jag åker förbi de dagarna jag behöver en falafel på väg till arbetsuppdrag vid Stadion.

Då ropade min fru från sovrummet till mig inne på toaletten:

”Hörde du?”

”Absolut”, svarade jag och sedan enades vi ganska snabbt om att den inte var så farlig.

Sedan gick vi och lade oss.

Jag läste ”Ensam i Berlin” då också.

Det har inte ens gått tre veckor sedan dess.

I Malmö har nattliga sprängningar, under dygnets mörka timmar, blivit en del av ljudbilden.

En snabb koll på Twitter eller Facebook för att få en uppfattning om var det small.

Kanske några diskussioner om hur mycket.

För den stora massan av malmöiter blir det inte mer än så.

Det är anmärkningsvärt hur avtrubbade majoriteten av oss är.

För: ”Det händer ju inte mig”.

Och: ”Det händer ju inte mig” är ett matematiskt rationellt resonemang i frågan.

Problemet är att det händer oss alla.

Det finns så gott som alltid enskilda oskyldiga som drabbas hårt. Det finns angrepp på vårt rättssystem. Det slukas samhälliga resurser och gemensamma pengar som en stad med Sveriges högsta barnfattigdom så innerligt behövt till något annat.

Var det här börjar träter forskare och experter om.

Skapar vårt samhälle utanförskapet som ofta leder till sprängdåden?

Eller är sprängningarna ”bara” nya medel i en problemdel av samhället som under olika former funnits under lång, lång tid?

Jag vet inte.

Vad jag vet är att majoritetens avtrubbade förhållningssätt till de oupphörliga sprängningarna skrämmer mig.

För det är inte bara vi som hör som trubbas av.

Och den riktigt stora katastrofen finns rimligen runt hörnet.

Hur många hörn som ska passeras på vägen dit är det ingen som vet.

Men så länge hörn efter hörn fortsätter rundas rycker den närmare.

I början av augusti varje år anordnas musikarrangemanget Big Slap på Tallriken i Pildammsparken och folk runtom i stan går bananer över ljudnivån.

Malmö stad rings ner, medierna rapporterar, sedan är dagen över och det dröjer ett år till samma scenario vevas igen.

Det sprängs i Malmö betydligt oftare än så.

Ändå är det fruktansvärt många fler som klagar på Big Slap.

Jag börjar närma mig slutet av ”Ensam i Berlin”.

Känslan är att det inte kommer att sluta väl.

Om det kommer att smälla i Malmö igen innan jag stänger sista sidan återstår att höra.

Känslan är tyvärr att det förr eller senare kommer att sluta väldigt illa.