Maria Rydhagen

Vet att nazismen aldrig kommer att få fotfäste

Hela graffitiväggen vid Folkets park i Malmö blev ljusblå i går kväll. "Kämpa" står  det med stora bokstäver, och så namnet på den MFF-supporter som  skadades allvarligast i helgens nazistattack. Jag fick tårar i ögonen  när jag gick förbi på min hundpromenad och det ljusblåa lyste i mörkret.  Så vackert. Hoppas att han själv på något sätt får veta, att han får se  den fina bilden av medkänsla och omtanke.

Några timmar tidigare, vid 15-tiden, fylldes hela Möllevångstorget av folk som ville visa sin avsky och sorg över det som hände på Kristianstadsgatan, där sex personer skadades, en av dem allvarligt, och polisen har gått ut med två av de tre anhållna är nazister. Det var röda och svarta fanor där på torget, men också regnbågsbanderoller, MFF-flaggor och bengaliska eldar. Framför allt var det en stor mängd människor utan plakat, vars enda paroll var deras närvaro.

(Manifestationen hade varit ännu bättre om vi sluppit vänsterextrema slagord som "Antifascism är alltid självförsvar". Vad är det för förvirrad tanke? Som om det på permanent basis alltid är rätt att ge sig på en nazist. Det vore ju helt absurt.)


Jag tvingade mina barn att stå kvar tills talen var slut. För vi bor i det här området. Och det som hände natten till i går får aldrig hända igen. Är det Sverige 2014, där en människa knivskärs allvarligt på grund av en politisk åsikt? Ett ögonblick kändes det som att Ken Follett står bakom hela nyhetsrapporteringen.

Sjukt nog märkte jag att en trygghet - som jag inte ens visste att jag hade - är borta nu. Efter Kärrtorp och Kristianstadsgatan. För att jag faktiskt tänkte: Det finns en risk att de ger sig på den här manifestationen. Nazisterna. De kommer inte att vara så många, i så fall, eftersom de inte är så många. Men den som har otur och står på fel ställe kommer att skadas i så fall. Är det rätt att mina barn står här då? Borde jag skicka hem dem? Borde jag själv gå hem?

Vi stod kvar. Men när några danska sympati-demonstranter dånade in och började skrika hoppade vi till alla tre: Är det de? Händer det faktiskt nu?

Så har jag aldrig tänkt förut.


Men. En trygghet som jag fortfarande bär med mig är den att jag vet att nazismen aldrig kommer att få fotfäste i Sverige. Den kommer aldrig att lyckas på bred front. Det kommer alltid att samlas folk och protestera. På alla håll och kanter i det här samhället finns det en grundmurad motvilja mot de där idéerna. Ännu mindre efter helgens attack. Det finns skitsnack och fikarumsrasism och nättroll, ja. Men för en renodlat nazistisk rörelse finns det inte och kommer aldrig att finnas stöd i det här landet.

Väggar kommer alltid att målas ljusblå i protest.

Mot handlingar som de i lördags natt.

Så jag vill bara säga till er fåtaliga men mejlaktiva mörkermän där ute: Skriv till mig nu om ni vill, på samma höga nivå som ni brukar. Skriv att jag är ful eller att ni ska "ta med några kompisar och komma och gruppvåldta mig". Be my guest. Ni är ändå mindre. Ni är pyttesmå. Ni kommer aldrig att lyckas med något.