Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Rydhagen

Vaccin har blivit det nya väder-kallpratet

”Sedan ska en systerdotter åka tåg och vi lämnar på centralen. Här är det trängsel. Som om pandemin aldrig hade hänt.”
Foto: Tommy Alven / Colourbox

Vaccin har blivit det nya vädret.

Småprat som funkar med exakt alla.

– Har du fått dos 2?

– Nej, ska gå på tisdag. Du då?

– Jo tack, båda två. 

Men i övrigt. Är det som om pandemin aldrig hade hänt.

Det är sommar och vi träffar familj från andra platser, så som man gör. Pizza ute på landet, alla spritar sig och borden står luftigare än förra året. Men i övrigt är det full rulle. Sedan ska en systerdotter åka tåg och vi lämnar på centralen. Här är det trängsel. Som om pandemin aldrig hade hänt.

Det är på många sätt en lättnad. De få gånger som jag besökt Malmö centralstation under de senaste 16 månaderna har det varit ödsligt. Många med munskydd, få som handlar i butikerna. Måtte de klara sig, tänker man. Men inser att det är önsketänkande.

Nu är det nästan som förr.

Det väller fram folk.

Vi diskuterade det en hel del på redaktionen under våren: Hur kommer vi att leva efter pandemin? Jag har nog trott att det kommer att förändra oss. Att vi för alltid blivit medvetna om virus och bakterier och kommer att stå 1,5 meter från främlingar. Att man har en liten flaska handsprit i väskan, och använder den. Att man håller sig hemma om man är det minsta snorig.

Men kanske blir det tvärtom. Så fort alla är vaccinerade, kommer vi att trängas, som om det inte finns någon morgondag. (Och inget minne av gårdagen heller.) Så fort det blir tillåtet för barer att ha öppet som vanligt med ståplatser, så kommer vi att hänga där. När markeringarna på golvet på Willys börjar nötas bort, så kommer vi att köa tätt inpå varann, precis som förr.

Jag vet inte. Kanske är det lika bra. Livet måste ju levas. Eller?

Redo för vaccination.

Men än så länge har vaccin verkligen blivit det nya svarta. Kallprata om vädret? Varför, när man kan fråga om vaccineringen. Hur många doser har du fått och vilka biverkningar blev det? Jag blev yr men jag vet en som svimmade. Etc. Det finns hur mycket som helst att vrida och vända på.

Vaccin-personalen är också de nya hjältarna. Vilken fantastisk uppstyrning som det var iallafall på min vaccincentral, båda gångerna. Ett ganska stort gäng hade samlats framför dörren. Vi höll distansen och vi höll tålamodet – men lite taggad var man ju att få komma in

Tålmodiga människor i gula västar stämde av med var och en: Har du också 16.20? Sedan slussades vi in, fem och fem. 

En vänlig man kollade om jag var nyvaccinerad eller gravid, nej på båda. Därefter visade en värd hur jag skulle följa de röda pilarna och sedan köa igen. Till slut var det dags för sprutan och jag måste säga att jag är imponerad av sjuksköterskan som klarade att sticka folk så pass brutalt som det ändå krävs – i sådant tempo. Med så gott humör.

På centralen är det trängsel. Som om pandemin aldrig hade hänt.
Foto: ANDY DEAN / COLOURBOX

Och det tror jag faktiskt är något vi tar med oss ut ur de gångna månaderna. Respekt för vårdpersonalen. Jag hoppas iallafall det. Nästa vecka kommer Kvällsposten att publicera en intervju med en sjukhuspräst som vår reporter Ebba Thorstensson gjort. Prästen berättar så starkt om hur han stöttat både anhöriga och personal under pandemin.

Personalen: För att man är rädd att orken ska ta slut. Rädslan att inte räcka till.

Men, allra svårast, de anhöriga som befunnit sig på sjukhuset där en nära anhörig är döende, men på grund av läget inte fått besöka personen. Sjukhusprästen har i det läget fått gå in och vara ett slags länk.

– Då har jag fått stå där med full skyddsutrustning och hålla deras hand och prata i stället, säger han i intervjun.

Alla de svåra situationerna som hjältemodiga människor har hanterat. Det ska vi inte glömma. Även om livet blir som vanligt igen.