Maria Rydhagen
Hennes förklaring är att masken ingår i ett revynummer som handlar om ”en fördomsfri värld”, vilket låter underbart, men majoriteten av världens befolkning kommer inte att se föreställningen, medan bilden däremot låg öppet på Instagram (tills hon plockade bort den) och en bild är en bild är en bild.
(Sanna Nielsen verkar också tycka att hon genom att vara Sanna Nielsen är vaccinerad mot kritik om rasistiska formuleringar, ”då detta är så långt ifrån den jag är”, som hon skriver på Instagram. Det är som att jag skulle säga: ”Alla vet att Maria Rydhagen är feminist så jag kan säga att blondiner från Bromölla är korkade, det är ingen som missuppfattar mig då”. Det är ett häpnadsväckande resonemang och så skulle jag givetvis aldrig säga.)
Men det verkligt stora problemet är trots allt inte Sanna Nielsen – utan alla vi andra. Det finns en märklig okunskap om rasism mot asiater. Om man undantar enstaka brutalnostalgiker som med dårars envishet hävdar att det gamla ordet för chokladboll ”inte alls är kränkande” ”för så hette det när jag växte upp” – så vet och förstår de allra flesta människor att afrikansksvenskar utsätts för rasism. Man känner igen sådan rasism när man ser den.
Alla känner också till Förintelsen och är medvetna om att det finns rasistiska föreställningar kring judar och romer som spreds långt före andra världskriget – och fortfarande sprids.
Men när det gäller rasism mot asiater är det som att ingen ser och ingen bryr sig. Så sent som sommaren 2015 skrev forskaren Tobias Hübinette tillsammans med serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom på Expressens debattsida om ”gulingrasism” i ett SVT-program. Tråkigt, tyckte programchefen Thomas Hall när Sveriges Radio följde upp.
– Samtidigt måste vi ju också värna om humorns möjligheter, sa han och sedan var det bra med det.
Jag måste faktiskt säga att jag fick en chock i somras när jag besökte Museum of Chinese in America (MOCA) i New York. Jag hade nog inte trott att kineser och andra asiater välkomnats till USA med öppna armar – men att rasismen mot dem varit så här grov hade jag absolut ingen aning om.
Betty Lee Sung, 92, är i dag professor och USA:s främsta expert på kinesers liv i USA. Men när hon växte upp i Washington kunde hon och familjen inte gå ut på kvällarna. De bemöttes så illa att det inte var roligt att gå på bio eller åka till simhallen. I stället jobbade de, gick i skolan och höll sig inne. Hennes självbiografi köpte jag i museishoppen och det är ledsam läsning.
MOCA visar också "information" i medierna efter Pearl Harbor. Nu skulle amerikanerna börja gilla kineser, för de var ju inte japaner. Vidriga karikatyrbilder med pilar på vilket japanskt hudveck som avslöjar personens ondska. På en av museets väggar sitter bilder av kineser i USA som lyckats i andra branscher än krog eller tvätteri. Lucy Lui, Bruce Lee och ytterligare några tappra. Men de är iögonfallande få.
Så, liksom, visst, kan vi skälla på Sanna Nielsen. Men fråga gärna också dig själv hur mycket du kan, vet och fattar. Och hur du själv uttrycker dig.