Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Totala mörkret har fått frodas – mitt i idyllen

Österlen – hela Sveriges bohemiska, glamourösa sommarland. Foto: Fritz Schibli
Ystad tingsrätt. Foto: ANDERS GRONLUND/STRIXPHOTO

Isolering och armod är granne med lyxliv och idyll.

Fem barn har hållits inspärrade av sina föräldrar och det har inte skett i en mystisk grotta eller i avfolkad, enslig skogsbygd.

Utan mitt på Österlen – hela Sveriges bohemiska, glamourösa sommarland.

Historien som rullas upp nu är helt ofattbar.

Kanske är det för att Andreas Perssons avslöjande i Sydsvenskan är så overkligt som jag tänker på sagor, snarare än vardaglig verklighet. Det som händer är mer likt slutet i Rudyard Kiplings ”Djungelboken” än ett brådskande LVU-fall för handläggare i Ystads kommun.

Tjänstemännen från socialtjänsten har sett armod förr, många gånger.

Det har vi alla.

Jag har besökt familjer med anknytning till kriminalfall där allt varit kaos. Det har synts i både inredning, vanor, språkbruk och historik att familjerna inte klarar tillvaron i det samhälle vi kallar svensk vardag på 2000-talet. 

När jag själv växte upp fanns det familjer som uppenbart levde i marginalen, samma i mina barns skolklasser.

Men detta. 

Att en familj har lyckats hålla sina fem barn UTANFÖR ALLTING. Att ett av dem har hunnit bli myndig under dessa omständigheter. Det går knappt att ta in.

Jag är medveten om att det kan verka ytligt av mig, kanske till och med korkat, att tänka på påhittade historier i det här sammanhanget. Att jag pratar om fiktion när en syskonskara har farit så förfärligt, förfärligt illa. Men sagorna är nästan det som bäst får oss att förstå den bottenlösa skräcken för vad det innebär att stå helt utanför flocken, utanför samhället.

”Tarzan” och ”Djungelboken” skapades kring förra sekelskiftet när elljus, industri, vägar och tåg hade börjat göra världen sammanbunden och upplyst. Inte konstigt att människor som levde då behövde sagor om det totala utanförskapet. Att fantisera om vad som skulle hända en människa utan flocken.

Både Tarzan och Mowgli blir omhändertagna av en annan art. 

Sagans genialiska sätt att beskriva vad vi människor skulle vara utan språk, utan familj.

I dag tror vi att sådant där inte händer. I personnumrens, drönarnas och de sociala mediernas era är det ofattbart att det går att gömma sig så totalt – och att hålla kvar fem barn inne i sitt mörker.

Ännu mer bisarrt blir det för att det är på Österlen det har hänt. Bohemiska, sommarljusa Österlen där mikrobryggerier, konstnärsateljéer och vinterstängda surdegsbagerier står och stampar inför en ny, brusande sommarsäsong då halva Sverige vallfärdar till Ulf Lundells öppna landskap, Skånelängor, vallmofält, småbåtshamnar och framför allt det berömda Ljuset, det som konstnärerna kommer för.

Mitt i detta har det totala mörkret fått frodas. Barn har växt upp utan att ha ett enda basalt behov helt tillfredsställt. De är magra – de har inte fått äta på ett riktigt sätt. De har inget fullständigt språk. De saknar hela fält av kunskap. En pojke kan inte öppna en plastpåse med frukt, för han vet inte hur man gör. När han får hjälp av en socialsekreterare klarar han inte av att skala en banan.

Jag tror jag talar för många när jag säger att den här historien är svår att fatta. 

Jag tror jag talar för ännu fler när jag av hela mitt hjärta önskar att de här barnen ska kunna tillgodogöra sig all hjälp de får – och vilken tacksamhet jag känner för alla de som hjälper och stöttar.