Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Rydhagen

TBL-turismen i Malmö är en seger för fantasin

Matteuskyrkan. Här sjöng fiktiva polisen Sara i kör, här döptes min son. Igenkänning för Malmöbor.
Foto: FRITZ SCHIBLI / KVP

När jag var 17 år, hade flyttat hemifrån och var pank, då köpte jag hellre en bok än mat. 

Det var en obalanserad ekonomi och kan varken jämföras med min eller Malmö stads i dag.

Även om Malmö har utmaningar, så befinner vi oss inte på svältgränsen.

Kort sagt: ”Tunna blå linjen”-miljonen är väl spenderade skattepengar. Fantasi är minst lika livsviktigt som förskolepedagoger och asfalt.

När den andra säsongen av ”Tunna blå linjen” spelas in kommer en del av budgeten från Malmö stad. 1,5 miljoner kronor av skattepengar, närmare bestämt. Kommunens syfte med detta är att öka Malmöbornas stolthet över staden samt på sikt att folk vill komma hit för att se platserna som är kända från tv.

Fiktionsturismen är väl en helt underbar form av turism. Jag tycker att den är mänsklighetens höjdpunkt. Aldrig har vi varit så sofistikerade. 

Inse vad det innebär: Människor reser från stora delar av världen till Ystad i Skåne. För att se platser där INGENTING HAR HÄNT. De åker till Mariagatan – där Kurt Wallander aldrig har bott. Eftersom han inte existerar. Henning Mankell hittade på honom! Men nu tror alla på honom, till och med världsstjärnan Patti Smith.

Det är fantasins triumf över … tråkigheten. 

Självklart är det värt att åka till högsta berget, lägsta punkten (Sveriges ligger i Kristianstad, rekommenderas som besöksmål) eller stugan där 1800-talsskomakaren lagade skor. 

Gizem Erdogan som spelar polisen Leah i serien.
Foto: SVT

Men tänk att vuxna människor kan leka – och tänk att platsen för påhittade kommissarie Wallanders imaginära äventyr blir ett resmål. SÅ härligt det är.

Och tänk alltså att händelserna i ”Tunna blå linjen” nu kan bli förtätade, härliga, spännande platser i vår stad. Malmö. Som turister från hela landet kan besöka. 

”Där uppe bor Sara. Och där är vattentornet som Malmöborna kallar Kuken.” 

Så klart borde turisterna också besöka slottet Malmöhus och de som kommer nu i vår borde skämmas om de inte går på Konsthallen och ser Ceija Stojka.

Men att lägga 1,5 miljoner på att ytterligare en säsong av SVT:s och Anagrams ”Tunna blå linjen” för att göra ännu fler tv-serie-tittare sugna på att komma hit och se det riktiga Malmö – MYCKET BRA IDÉ, om ni frågar mig.

Polisbefälet Jesse intervjuas av journalister från verkliga redaktioner i verkliga Malmö – om påhittade frågor.
Foto: SVT

Självklart får Malmö kritik, till exempel från Aftonbladets Lena Mellin som tycker investeringen är en ”befängd idé”.

Hur skulle det se ut om man bara gillade ett initiativ utan att gnälla?

Ja, ganska härligt kanske. Jag tycker att man kan försöka reagera lite mer balanserat. Jag tänker så här.

När jag var 17 år köpte jag en gång en bok för mina sista pengar, fast jag inte hade någon mat. Det var dumt. Numera har jag råd med både böcker och mat. Malmös ekonomi är så pass i balans att vi har det också. Råd med både förskolepedagoger, asfalt på cykelbanorna – och att sponsra en tv-serie.

Det är för tråkigt när förskolepedagoger blir alltings valuta. När alla konstnärliga, sociala, fantasifulla, kulturella, vackra, stolthetsskapande initiativ i det allmänna genast räknas om till resurser i äldreomsorgen.

De som styr den här staden har till uppgift att hantera hela spektrat av mänskliga aktiviteter. Skola och äldreomsorg, ja. Men också konst och kultur.

Igenkänning i första säsongen av TBL.