Maria Rydhagen
Vem är den där Cilla Jackert? Jag är ingen kännare av svenska tv-serier, jag visste inte ens vem hon var. Nu vet jag inte om jag skulle vilja intervjua henne, eller om jag skulle vilja VARA henne. Skriva en tv-serie som ”Tunna blå linjen”, sedan dö. Om jag hade varit hon.
”Tunna blå linjen” (premiär 17 januari) är producerad av Anagram i Lund (”Hipphipp”-gängets produktionsbolag) med ambition att vara den första realistiska polisserien. (Konkurrensen är kanske inte mördande.) Den utspelar sig i Malmö och nästan alla pratar skånska.
Jag började titta för att jag är chefredaktör på Kvällsposten. Så då får man ju ändå. Är ju ändå trevligt. Ett drama om vår stad.
Men det gick ganska snabbt att kära ner mig upp över öronen i tv-serien. Jag fick alla tio delarna på ett bräde i ett mejl. Det var som att få en abnormt förmånlig rabattkupong på Willys, fast där andra hushåll bara får köpa en, får du tio.
Jag kan se invändningar. Det finns inget starkt klassperspektiv alls i TBL. Malmö är faktiskt inte bara halvkriminella tonåringar utanför en sliten jourlivs, det är också fritidsbåtar, Rotary, miljardärer, professorer, Malmö Live och hummerfest vid poolen. Så klart är poliserna oftare i utanförskapsområdena, men de är inte ALDRIG i det fina Malmö. Etnofrågan hanteras lite bättre av TBL-gänget, men kanske bevittnar vi ändå en viss kantring, om man ska vara ärlig.
Dessutom gör ambitionen att skildra utryckningspolisernas varierade vardag – där inget case är större än ett annat – det hela till en jämn gröt. Lite som att rabbla upp en klassisk skoluppsats: ”Först fångade vi en tjuv och sedan var det en våldtäkt och sedan blev en skjuten och sedan gick vi hem.”
Men allt det där är bara marginellt.
För detta är något stort. Något riktigt bra.
Konst är att skildra verkligheten så väl att vi SER DEN. Och lägga dit en guldkant, så att vi orkar titta.
Så är TBL. Jag tittar på avsnitt efter avsnitt med en stark känsla av: JUST DET. Så här är det. Detta är vad jag ser.
Jag är inte polis men jag är kvällstidningsjournalist i den här staden sedan 22 år så jag tror att jag måste betraktas som en kvalificerad publik i det här fallet.
Jag är också helt bortkollrad. IN LOVE. Jag är som när man är kär och omgivningen säger: Tror du verkligen att du har en plats i hans liv? Och jag bara: Vad menar ni? Det är vi två för alltid.
Känslan är kanske inte logisk men den är slitstark, hög och ren.
Som alla andra människor i vår tid tittar jag alldeles för mycket och slött på tv-serier. 1,5 gånger hastigheten, samtidigt som jag tittar på något annat i mobilen, trots att jag tycker det är dåligt, etc. Ni vet hur det är, man sandpapprar ner sin känslighet för drama och klunkar i sig allt i tvålitersdunkar.
Därför är det en sådan förmån och glädje när något verkligen känns. Jag gråter flera gånger, jag skrattar till, jag sitter med en varm tacksamhet i bröstet efter varje avsnitt: Det är så här det är. Det är SÅ HÄR SOM DET VERKLIGEN ÄR. Jag är bara så tacksam att någon orkade vara så här briljant, tonsäker och passionerad.