Maria Rydhagen

Rydhagen: Har tänkt att det var lite patetiskt att gråta över husdjur

Bella som gick bort, till vänster. Här med matte Maria Rydhagen och sambo Svea till höger.
Foto: Per Hägred

Vad är ett djur? Mer än jag trodde, verkar det som.

Bella, min  hund, dog i söndags och allt är mycket värre än jag förväntat. Hon var  ju bara en hund. Ändå är det som att andan har gått ur hela världen. Ett  lager med sotsvart meningslöshet kletad över allting.

Själva beslutet var rätt, jag vet det. Bella har varit gammal ganska länge. Stegen har blivit tyngre, hon kom inte längre springande när hon hörde prasslet av hundpåsar, hon sov allt mer och åt allt mindre.

När hon ovanpå detta blev öm och spänd över magen, då var krafterna slut.

Nu är jag utan hund, och vad är jag då?

"Svårt att föreställa sig dig utan Bella", skriver mina vänner.

I barnfilmen "Guldkompassen" har alla människor varsin daimon, ett djur som går bredvid en och bär på en del av ens själ. Jag tänkte mig att Bella var min daimon, att hon var som jag. Väldigt snäll, väldigt intelligent, dålig på att hantera konflikter med artfränder och lite väl förtjust i god mat. Hon med sin svarta päls och sina krusiga öron, jag med svart kappa om vintern och långt hår som lockar sig i fuktig väderlek.

Där gick vi sida vid sida, hon ofta lös eftersom något med henne gjorde att människor aldrig blev rädda.

På djursjukhuset tog de hennes symptom på allvar meddetsamma och jag förstod att det inte varit överdrivet att åka in på en söndag. Min man skjutsade dit oss, och när han skulle gå gjorde Bella sin sista crazy grej genom att trava ut tillsammans med honom, stolt och rak med viftande svans.

- Nej men Bella... du ska ju stanna här.

I undersökningsrummet låg hon på golvet hela tiden, utom då hon röntgades på en brits och lät mig dra lite försiktigt i hennes tassar för att bilderna skulle bli bra. Alla var snälla eftersom vi snart skulle gå igenom något hemskt - det var bara jag som inte fattade, jag min idiot. När röntgenbilderna visade på vätska och något slags tumör blev det helt tomt och tyst i huvudet. Mitt beslut, bara mitt, och jag hade väldigt lite att hålla mig till. Inget, faktiskt.

Jag tänkte att ett ingrepp måste man väl ha krafter för att gå igenom? Och Bella orkar ju inte alltid hoppa upp i soffan numera. Kanske är det så att saker tar slut, kanske är detta Bellas slut? Och jag är den som måste veta.

Veterinären sa att hon inte skulle startat någon utredning, om det vore hennes hund.

Hon sa också att det inte kommer att bli lättare av att vänta fem minuter, en halvtimme eller ett dygn.

Så då bestämde jag mig. Och Bella reste sig aldrig mer från det där golvet.

Min dotter och jag satt på knä bredvid henne och klappade henne. Jag fattade: Nu är hon död. Klappade henne på halsen, tänkte att nu rör hon på huvudet som hon brukar, men hon låg livlös och jag fattade med full kraft på nytt: Nu är hon död.

Nu tänker jag bara på alla fel jag gjorde. Alla gånger jag inte tyckte det var så kul att gå ut med henne, hur jag klappade henne en kort stund när hon ville bli klappad en lång stund. Hur dyster hon var när jag åkte till Stockholm för att jobba. Och nu är det för sent.

Jag tror att mina barn, som haft Bella i hela sina liv, har blivit annorlunda människor på grund av henne. Hon var en större del av oss än jag fattade. Hon tog fram så mycket bra i oss. Jag har tänkt att det är lite patetiskt att gråta över ett husdjur. Men jag hade fel. Ett djur är något mycket större och mer fantastiskt än jag någonsin vetat.