Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Rydhagen

Om du inte gillar den här krönikan, vad gör du då?

”Kritisera gärna oss journalister för det du läser, men använd en rimlig ton.”

Om du inte gillar den här krönikan, vad gör du då?

Fundera på det ett ögonblick.

Någonting har hänt. Det har pågått ganska länge.

Frågan är om vi kan backa tillbaka råhetsgraden.

Man tycker inte om allt man läser. En del gillar man ju – en del bara passerar – och då och då hamnar man mitt i en artikel som är helt briljant.

Men ibland gillar man inte vad man läser. Vad gör man då?

Klickar bort, skrollar ner, vänder blad och går vidare i livet?

Mejlar journalisten med saklig kritik mot påståenden och argument i texten?

Eller varför inte beskriva – med många blodiga detaljer!!! – hur journalisten ska utsättas för ett brutalt och utdraget våldsbrott. Om det är en kvinna: Hoppas att hon blir våldtagen. Skriv vilken tid och plats, så mår hon lite extra dåligt.

”Tekniken skapar inte hatet, men har gjort det billigare och effektivare att distribuera.”Foto: Colourbox

Det är 2020 och det är ganska etablerat att behandla journalister på det sistnämnda sättet. Anonymt i mejl, men också i öppna kommentarer i sociala medier. Det är inget konstigt med det. Alla reportrar får sådana mejl. Kanske inte varje dag, men helt klart varje vecka. Tekniken skapar inte hatet, men har gjort det billigare och effektivare att distribuera. 

I torsdags var jag med i en debatt om hot och hat mot journalister inom ramen för Lunds universitets Framtidsvecka. 

”Många journalister lever med hot mot sig på grund av vad de skriver. Flera vittnar om att de undviker att skriva om vissa ämnen. Var finns lösningarna på det här problemet? Hur skapar vi ett samhälle där journalister kan arbeta utan att dränkas i hat?”

Detta var utgångspunkten för debatten.

”I torsdags var jag med i en debatt om hot och hat mot journalister inom ramen för Lunds universitets Framtidsvecka.”Foto: JENS CHRISTIAN / EXPRESSEN/KVÄLLSPOSTEN

I grunden tror jag att de allra flesta journalister har uppdraget klart för sig. Vår uppgift är att skildra vad som händer i samhället. Att några haverister där ute reagerar väldigt aggressivt rubbar oss inte.

Men under debatten fick jag en rejäl tankeställare. Vi som är kvar, det är vi som klarar av det. Men vilka kolleger har lämnat branschen de senaste tio åren? Vilka orkade inte? Tystnade, gav upp, bytte yrke?

Och vad innebär den förlusten för oss alla?

Alltså – hur sjukt är det egentligen att vi har det på det här sättet? Och att vi har vant oss vid att ha det så. Hårdheten drabbar förstås inte bara journalister utan även andra yrkesgrupper som tågvärdar, poliser, socialarbetare, lärare och säkert många fler.

Är det klokt?

”Under debatten fick jag en rejäl tankeställare. Vilka kolleger har lämnat branschen de senaste tio åren? Vilka orkade inte? Tystnade, gav upp, bytte yrke?”Foto: Anastasia / Colourbox

Ska vi verkligen fortsätta stå ut, bita ihop, rycka på axlarna? Eller är det dags att börja reagera och protestera? Signalen till hatarna är att detta inte är så farligt. Få anmäls, ännu färre döms. Kanske är det dags att fler markerar hårdare mot det som pågår.

Det skulle dessutom vara en vinst för alla människor att etablera ett rimligare tonläge. Jag har varit så där lågintensivt ledsen i ganska många år för att främmande personer skriver att jag är ful eller borde dö. 

Men jag tror att det är minst lika destruktivt för dem som skriver dessa meddelanden. Det är ju ingen hälsosam livsstil att vräka ur sig hat till främlingar. Min erfarenhet av hatare är dessutom att det är samma personer som håller på år efter år. Vad är det för liv? 

Gärna kritik till oss journalister, alltså. Håll ögonen på oss. Men håll en rimligare ton när vi pratar. 

Så, om du inte gillar den här krönikan – välkommen att höra av dig. Förklara varför. Skriv under med ditt namn. Så svarar jag. Tillsammans kan vi ändra samtalstonen.

Rydhagen: "Jag förlorade min släta hy - men vann mig själv"