Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Mobbningen av Trump gör mig rädd och äcklad

"Protestera på! Att folk säger sin åsikt om Donald Trumps politik är inget konstigt. Men det är mobbningstendenserna som skrämmer." Foto: EVELYN HOCKSTEIN

Donald Trump är ett lackmuspapper för mobbare. 

Ett lackmuspapper är, som ni vet, ett specialpapper tillverkat av lavar. Ett av de allra tidigaste sätten att testa surhetsgraden hos en vätska. Papperet färgas olika, beroende på vätskans egenskaper.

Donald Trump, som nu har valts till president i ett demokratiskt land, tar fram det sämsta i en del av oss.

Jag pratar nu inte om satirteckningarna. Satirtecknarnas jobb är att hitta skon som klämmer och multiplicera med tusen. Eller den ganska roliga nederländska filmen där Holland säljs ut med Trumpska överdrifter. Välgjort. 

Jag menar inte heller kritiken mot Donald Trumps faktiska åtgärder som president, och förslagen han har lagt på vad han ska göra i framtiden.

Att han drar tillbaka stödet till organisationer som är för abort är så klart livsfarligt för kvinnor. Och att han river upp Barack Obamas beslut att stoppa den omstridda oljeledningen i North Dakota riskerar att skada klimat och miljö, och är dessutom troligen inte ens lönsamt. Att han dessutom hunnit utse ett kabinett med extremt snävt urvalsunderlag på denna korta tid gör ju inte saken bättre.

Så kör på: Kritisera hans politik med era bästa argument.

Jag säger inget om det.

Utan det jag reagerar på med viss avsmak är hur folk jag känner – och till och med etablerade medier – tar sig friheten att kalla honom dåre, galning, med flera synonymer. Jag har till och med sett förslag på vilken psykiatrisk (svensk) klinik han borde sitta. 

Men är det verkligen skamligt att vårdas för psykisk sjukdom, till att börja med? Är det ens en anständig förolämpning? Och är det rimligt att kalla en politiker som man inte är överens med för galen?

Donald Trump har redan hunnit riva upp Barack Obamas beslut att stoppa den omstridda oljeledningen i North Dakota. Foto: EVAN VUCCI

Jag har också reagerat på hur pressbilder väljs ut och sprids med så mycket lysten skadeglädje att den skulle kunna värma upp en villa, om det gick att vinna energi ur den.

Som exempel: Bilden på Melania Trump, Donald Trump, Barack Obama och Michelle Obama bredvid varandra. Trumpfamiljen stirrar rakt fram och är allvarliga, medan Obamaparet skojar och skrattar.

 

Mobbning är mobbning, vem den än riktar sig mot. Och mobbare är aldrig trevliga.

 

Skämtet går ut på att han är en dålig make och har ett dåligt äktenskap. (Tror jag, men det var en ganska konstig bild att sprida.) Men har det verkligen med saken att göra? Det är väl knappast en folkvald persons plikt att ha ett lyckligt hemliv? (Dessutom är det ju inte alltid så att killen som smajlar framför kameran är den allra mysigaste när han kommer hem.)

Det insinueras så mycket kring Donald Trump att jag blir förvånad och lite, lite äcklad.

Nu säger ni: Just vald till världens mäktigaste man – det måste han ju kunna tåla.

Och ja, det måste han. Donald Trump måste tåla hån och elakhet.

Men ni som hånar och använder kränkande ord – människor som jag aldrig i något annat sammanhang sett uttrycka sig så – kommer NI att stå ut? Med er själva.

Oavsett om Trump blir en katastrof eller en medelmåttig president som förlorar nästa val och sedan trillar ut ur historien, så har ju ni ansvar för hur ni uttrycker er. Era ord står kvar.

Om det inte krävs mer än ett demokratiskt val i ett annat land (låt vara världens mäktigaste) för att locka fram mobbaren i vanligtvis snälla människor – så är det faktiskt lite läskigt. Mobbning är mobbning, vem den än riktar sig mot. Och mobbare är aldrig trevliga.