Maria Rydhagen

Min syster var oumbärlig – det har uppstått ett hål

Min syster Bibi, Birgitta Rydhagen, var forskare, politiker och mamma till Tombi och Miko. (Här: Hon tar en bild på mig strax före min 40-årsfest.)

I arbetslivet säger man ibland: ”Ingen är oumbärlig”.

Men jag vet inte.

Min syster dog och på vissa håll uppstod akut brist.

Man säger så för att vara snäll. Som tröst för den överdrivet ansvarsfulla som står på randen till utbrändhet: Du kan släppa taget. De andra löser det. Utan dig. DU ÄR INTE OUMBÄRLIG. 

Jag trodde ett kort tag att det gällde även döden. Jag tänkte att det var trösterikt. Allt rullar på även utan mig, jag behöver inte oroa mig så mycket.

Men nu vet jag bättre. Min syster dog – det är tio månader sedan – och jag vet nu att det fanns saker som bara hon gjorde i världen. Nu gör ingen dem. Det har uppstått ett hål. Världen har blivit sämre.

Och då menar jag inte att den är dålig, tvärtom. Världen är både hemsk och underbar samtidigt, som den alltid har varit. Min egen livsglädje har snarare ökat sedan min syster dog. Jag kunde lika gärna varit död jag med, fattar jag numera, men i alla fall fram tills i dag är jag det inte. Mina krav på tillvaron har sjunkit drastiskt. En dag där vinden river om i träden så att lövens skönhet syns tydligare, det är en bra dag. Mer behövs inte för att jag ska känna livet i mig, som farbror Nilsson säger i Madicken.

Men min syster var oumbärlig. Det visste jag kanske hela tiden. Nu vet jag det i alla fall. Vi är några som nu famlar, utan henne. Ett ljus som fanns, finns inte mer.

Ibland tycker jag att de döda har kommit närmre. Som att hinnan är tunnare. Att vi kan kika in om vi tittar noga, och att de kan kika ut. Jag ser alla möjliga döda. I själva verket är det troligen bara någon annan människa som är lik. Eller vad vet jag. En stund av tröst tackar man inte nej till. Kvinnan snett framför mig på tåget med samma frisyr, kind och klädstil som min syster – tack till henne för att hon valde plats 43.

Journalisten Hasse Carlsson på SVT var oumbärlig, men dog ändå. På hans minnesstund sjöng SVT-kollegerna ”My Way”, Frank Sinatra-klassikern som Hasse älskade. Jag kände egentligen inte honom men jag tycker det är så vackert att redaktionen hyllade honom just så. ”My Way” känns som en harmlös klassiker men är i själva verket en stolt och självmedveten avskedssång, sjungen av en ”excentrisk person”, som man säger i arbetslivet om medarbetare som på ett krävande sätt går sin egen väg.

De där knasiga, störiga, smarta, osmidiga, geniala, galna, högoktanigt irriterande, briljanta och oumbärliga människorna som lyckosamma företag, familjer, föreningar och redaktioner drabbas av. 

De kaxiga människor som sedan, när de vet att slutet är nära, när tumören inte kommer att sluta växa, kan vara stolta nog att säga: Hur det än var, så gjorde jag det på mitt sätt. En annan människa hade kunnat göra mitt jobb – men ingen annan hade gjort det som jag.

Yes, there were times, I'm sure you knew

When I bit off more than I could chew

But through it all, when there was doubt

I ate it up and spit it out

I faced it all, and I stood tall

And did it my way

Min syster var en av dem och då får förlusten efterskalv. Det gjorde ont när hon dog, när jag bokstavligt talat kramade hennes axel då hon drog sitt sista andetag. Men det visar sig att det var värre än så. Vi förlorar henne om och om igen, när vi trampar i hålen där hon fattas. 

På allhelgona ska jag hedra henne, och alla andra döda. Men jag vill säga detta till oss som lever: Glöm inte att vissa människor är oumbärliga. Säg redan i dag till din unika kollega eller moster eller kassören i föreningen: Det är mycket bättre när du är här. Det är mycket sämre när du är borta. 

Du är oumbärlig.