Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Maria Rydhagen: Jag blir irriterad på SJ-resenärernas attityd

En kvinna framför mig får problem med internetuppkopplingen.

- Det funkar inte att mejla. Ja du, vet, SJ, säger hon i sin mobiltelefon.

Den där tonen stör mig, det där samförståndet. "Ja, du vet. SJ."

Vad fan då, jag vet inte alls.

Vad är det man ska veta om SJ som inte gäller andra företag eller mänskliga verksamheter?

Jag har varit med om att hela tåget var sönder. Det bara stod där vid perrongen i Malmö och en tekniker kröp omkring undertill och lyste. Slutligen dömde han ut tåget. 30 minuter senare stod ett nytt tågsätt på andra sidan plattformen och ankomst-tiden till Stockholm var bara 12 minuters försening. "Bra jobbat, SJ", någon?

Att aldrig råka ut för svårigheter är naturligtvis en ambition man kan ha. Finns sådana jobb? Sådana verksamheter? Där allt bara fungerar hela tiden. Men att försöka lösa eventuella problem som dyker upp är väl mycket bättre. Svårare kanske. Men mer hållbart. Jag tycker att SJ är bra på det.

Jag blir irriterad på resenärernas attityd på SJ.

I många andra fall rycker svensken på axlarna när något går hen emot.

Ja, vad fan ska man göra?

En av de snöigaste nätterna den här vintern åkte jag för en gångs skull taxi hem från jobbet, för att det skulle bli enklare. Ja sure. När vi kom ut till stadsdelens huvudsakliga genomfartsväg hade snöbärgarna byggt en vall över hela körfältet. Detta var klockan halv fem på morgonen, de tänkte väl att ingen annan skulle komma förbi.

Vi fick åka runt halva stan.

Det hade varit tusen gånger enklare att gå.

- Men det finns inget annat att göra, konstaterade taxiföraren.

Man nöjer sig. Man fattar.

 

Eller som Icas lax. 2 200 paket drogs tillbaka mitt i julhandeln eftersom några av paketen innehåller listeriabakterier, vilket i värsta fall sprider en dödlig sjukdom.

Jag skrev om detta och fick inte ett enda mejl. Folk går snällt och lämnar tillbaka sin smittade lax.

"Ja du vet, Ica."

Folk säger inte så.

Det finns inte den sortens bitchiga vad "var det jag sa"-ton. "Fel igen". Snörp på munnen. Den där känslan att man nästan är belåten med att det blev fel. För då fick man rätt.

När jag kliver på frågar jag ibland om platsen bredvid kommer att vara tom hela vägen, eller i alla fall halva vägen. Så kan jag sträcka ut mig och sova. Tågvärden svarar alltid på den frågan (inte alltid med det jag vill höra, men jag får alltid veta). Det tycker jag är bra service.

De allra flesta som jobbar ombord är trevliga och försöker lösa krångligheter som uppstår längs vägen.

 

Sveriges järnvägar, alltså själva banan, är bitvis illa underhållen. Det regnar och snöar och jag antar att fjärrtåg i världens avlångaste land ("avlängsta"?) inte är den lättaste av verksamheter.

När tåget är sent får bistromänniskan jobba över. Tänk er att ha det i arbetsbeskrivningen. Inte: Du slutar klockan 18. Utan: Du slutar i Södertälje - när det nu än blir. Vid de här tillfällena måste tåget städas upp på cirka en minut. Ute på perrongen står horder av nya passagerare och fryser om fötterna. Då går tågvärdarna runt och samlar skräp alla tillsammans, i blixtens hastighet.

Skriv brev till SJ:s vd eller regeringen, om ni är missnöjda. Men tågpersonal som jobbar ute på fältet och gör sitt bästa, jag tycker ni ska sluta att klaga på dem, i alla fall på det där infama sättet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!