Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Man blir faktiskt lite trött av stereotyper

Jan Lööf.
"Morfar är sjörövare" kom 1966 och har kommit ut i flera upplagor, både i Sverige och utomlands.
"Ta fast Fabian" av Jan Lööf.

Först såg det ut som 1–0 till Team Jan Lööf. Jag menar en sturig, genialisk äldre man mot en kvinnlig förlagschef – hur skulle det annars kunna sluta? En kvinnlig förlagschef som är ÄNGSLIG, nota bene.

Ängslig, det värsta man kan vara. Jan Lööf fick en beställning från förlaget: Teckna om ett antal figurer. De ger en stereotyp bild av andra kulturer.

Jan Lööf försökte.

Jan Lööf lyckades inte.

Det är lätt att förstå Jan Lööf. Man skapar något. Man har våndor. Det blir fel, det blir stelt, det blir perfekt en liten stund, sedan blir det trist, sedan blir det ologiskt, sedan får man ihop den ologiska luckan, sedan blir det helt underbart, sedan pallar man inte mer utan råddar ihop alltsammans och sedan – tro det eller ej – har skiten en början, en mitt och ett slut.

Man är klar.

Och DÅ kommer kärringjäveln från förlaget med KRITIK. Vad är det med folk? Om ni vill ha en story som JAG gör? Varför klagar ni då på min STIL? Det var lätt att sympatisera med Jan Lööf när Dagens Nyheter skrev om honom i söndags. Kritik är en finne i röven och varför ska en 76-årig författare behöva drabbas av det NU? Hans bok har ju för höge farao köpts in i massupplaga av McDonalds, behövs fler kvalitetsstämplar, jag bara frågar?

Det är också väldigt lätt att älska Jan Lööfs böcker. Jan Lööfs detaljrika teckningar kan vara det enda jag egentligen minns från sagostunderna när mina barn var barn.

Trummisen Rebop Kwaku Baah är en av karaktärerna som skulle ritas om. På en av bilderna står han barfota i bastkjol och pratar med några påklädda män.

– Trumslagaren jag har ritat av var en kompis till mig som jag själv uppträtt med. Han heter Rebop Kwaku Baah och dog för trettio år sedan, men skulle han se bilden så vet jag att han skulle bli smickrad. (…) Förlaget bryr sig mycket om diskussioner i sociala medier har jag förstått, och får de minsta kritik så backar de, säger Jan Lööf i DN.

Den elaka sjörövaren Omar och gatuförsäljaren Abdullah är andra karaktärer som förlaget vill jobba lite med. För att ”undvika diskussioner i sociala medier”, som Jan Lööf uttrycker det. För att Bonnier Carlsen är ÄNGSLIGA.

Ministern Aida Hadzialic twittrade att hon minsann skulle läsa Lööf om hon hade barn, eftersom vi bör ”dra lärdom av vår historia, inte censurera den”. Liberalen Christer Nylander kritiserar Bonnier Carlsen för att inte tro att folk själva klara att ”fundera och resonera” kring fördomar från förr.

Det såg kort sagt ut som 1–0 till alla Lööf-lovers. Men sedan intervjuade DN i slutet av artikeln Eva Dahlin, litterär chef på Bonnier Carlsen. Hon sa något som fick mitt hjärta att frysa en kort stund:

”Har man till exempel sitt ursprung i Mellanöstern kan man vara trött på att sällan vara på den goda sidan i litterära skildringar.”

Hon har en svidande poäng där. Alltså så här: För drygt 6 000 svenskar är det inte en intellektuell spänstighetsövning att avgöra ifall det är okej att fiktiva figurer som heter Omar alltid är tjuvar. För de heter själva Omar. Hela dygnet, hela livet.

Man dör inte av en stereotyp. Men som Eva Dahlin säger: Man kan faktiskt bli lite trött.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!