Maria Rydhagen
Jag firade nyår i Belfast, Nordirland. Stadens kändaste person, artisten Van Morrison, sjöng in 2020 med en suverän version av ”Auld Lang Syne”. Paret som satt bredvid mig var alldeles till sig av stolthet: Hennes ungdomskompis DEJTADE Van Morrison under några månader. Och inte nog med det, parets vuxna dotter har också vid ett flertal tillfällen serverat Van Morrison på kaféet där hon jobbar. Inte för att han säger något till henne. Så klart inte. Han sitter bara där och surar med sina papperstidningar. Men ändå. Starstruckheten. Ojojoj, sa vi artigt.
De allra flesta historierna om Van Morrison handlar faktiskt om hans dåliga personlighet. Om hur fruktansvärt otrevlig, tjurig och tystlåten han är. Hur han plattat till folk och vägrat svara på frågor, vägrat minnesplaketter, vägrat intervjuer, vägrat fototillfällen.
Frågan är bara: Sedan när är en människa tvungen att vara publikens allmängods? Om du säljer en miljon skivor – är du fredlös sedan? Har du per automatik gett upp din integritet? För att du sjunger en sång som många älskar, äger de dig då? Förlorar du din frihet när du agerar i offentligheten?
Belfast är plågat av en flera århundraden lång konflikt – som i värsta fall flammar upp igen på grund av Brexit. Man skulle kunna tro att Belfastborna klamrar sig fast vid alla härliga, gemensamma glädjeämnen som finns. Till exempel en världskänd artist som dessutom lägger en stor del av sitt skrivande på att skildra hembygden.
Fast å andra sidan – varför skulle de göra det? Malmöborna lever i ett land som haft fred i över 200 år, och bor i en stad som plågas av en orimlig kriminalitet. Malmöborna tvekar, trots detta, inte att hata sönder SIN enda riktigt stora kändis. Zlatan Ibrahimovic satte denna stad på kartan, som man brukar säga. Var man än är i världen kan man säga ”Zlatan” som ledtråd. Då vet alla var man kommer ifrån.
En del av Zlatans personlighet eller varumärke har alltid varit kaxigheten, egensinnigheten. Kanske kan man till och med säga att den gjorde honom framgångsrik. I ett fritt land får en vuxen människa ha kärleksrelationer och affärsrelationer med vem hon vill, det är bara i urballade klansamhällen som det fungerar på annat sätt.
Men när Zlatan köpte in sig i Hammarby blev friheten för stor för några av hans ”fans”. Och det otäckaste är inte att det finns några stycken som har redskapen och galenskapen att paja hans staty. Det otäckaste är att de som slår sönder har en stor grupp sympatisörer. Vanliga helt normala människor, mest män, som tycker det är rimligt att bära sig åt på det här sättet. Som inte sågar själva. Men som hejar på.
Malmö förtjänar en riktigt härlig kändis som hela världen vet vem det är. Som lever tillsammans med en av de snyggaste och smartaste kvinnor man kan tänka sig. Vars offentliga personlighet är att han kan göra vad han fucking vill – och som gör det också.
Malmö förtjänar glans och briljans.
Tyvärr har Malmö hatat ner strålglansen i ett svart hål.
Det är så ovärdigt. Det är så obehagligt. Det är så totalt, totalt obegripligt.
