Maria Rydhagen
Marua Ajouz var 18 när hon försvann, strax före jul, 2002. Nu har det gått 21 år – längre än hela hennes liv, den tid hon fick.
När det stod klart att åklagaren Tomas Olvmyr ledde en förundersökning kring mordet och att det äntligen skulle bli en rättegång, då väcktes ett hopp. Få mordfall har uppmärksammats så mycket som Marua Ajouz brutala död för så längesedan. Skulle det slutligen kunna lösas?
Ingen kan säga att polis och åklagare inte jobbade hårt för att få rättvisa för Marua.
”Åklagaren har sammantaget åberopat en mycket omfattande utredning”, skriver till och med tingsrätten.
Så det var inte slarv eller ointresse eller brister som gjorde att tingsrätten frikände den tilltalade mannen.
Det var tiden. All tid som gått. Och att man inte hade hittat vapnet.
Sista spåret efter Marua Ajouz var klockan 23.34 den 20 december 2002. Då ringdes ett utgående samtal från hennes telefon. Tidigare samma dag hade några av hennes närstående träffat henne, och hon hade handlat mat på Willys. Sedan är det tyst.
I januari anmäldes hon försvunnen. Men först i november 2003 hittades hennes huvud och försvinnandet blev en mordutredning. Vid det laget var teknisk undersökning av både misstänkt brottsplats och fyndplats meningslöst eller i alla fall svårjobbat.
Nu har ännu mer tid gått. Årtionden.
Tingsrätten kommenterar filosofiskt: ”tiden efter år 2017 – eller vad som i sammanhanget kan kallas nutid”.
Jag förstår tanken. Något som hände för sex år sedan blir praktiskt taget i går – för att det ursprungliga brottet ligger så otroligt långt bak i tiden.
År 2017 kom hursomhelst ”genombrottet”, som åklagare Tomas Olvmyr kallar det. Maruas kropp hittades, och så småningom kunde forensiker visa att hon hade blyrester på halskotorna, och det kan inte vara naturligt.
Vittnen, analyser, telefontrafik, minnesexperter. ”En omfattande utredning”. Ja, så var det.
Men tiden rådde ingen på.
Och tiden är tingsrättens tyngsta skäl för att frikänna mannen som åtalats.
Visst kommer vittnena med besvärande uppgifter – men hur ska man kunna lita på det, så många år senare?
– De flesta som hörts i målet har hörts om händelser de var med om år 2002 och åren närmast därefter. Det är klart att detta innebär att minnesbilderna kan vara obefintliga, svaga eller helt enkelt mycket osäkra, säger rådmannen Lisa Löfberg i ett uttalande efter domen.
Många i Malmö hade hoppats att vi skulle få veta nu. Vad som hänt dig, Marua, och varför. Men så blev det inte. Din död fortsätter att vara ett oläkt sår och jag är så ledsen för din skull.
