Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Ibland vill man bara räknas som en helt vanlig människa

Helena Bonham Carter, Sandra Bullock, Sarah Paulson, och Mindy Kaling vid den europeiska premiären av filmen "Ocean's 8". Fyra människor, helt enkelt. Foto: JULIE EDWARDS/LFI/AVALON / JULIE EDWARDS/LFI/AVALON B4171

Om du är kvinna, ej vit eller sitter i rullstol – är du då en vanlig människa?

Eller är du BARA din specialegenskap?

Skräckexemplet är ”Grownups”. Såg nyligen om den på Netflix och den är det perfekta pedagogiska exemplet för att ni ska förstå min poäng.

Jag älskar en komedi med Adam Sandler. Men ändå, ursäkta?

Filmen handlar om tre familjer som åker på en gubbgrabbig weekend i ett hus på landet. En av killarna/gubbarna/familjefäderna är afroamerikansk. När våra guys drabbar samman med aggressiva manskompisar från förr i en baseballmatch råkar en annan svart person befinna sig på platsen.

– Det här är mina vita människor. Skaffa dig dina egna vita människor, säger den ene till den andre.

Vilket betyder: Du kan inte bara stå där och fucking finnas. Du kan inte bara vara en svart man i en filmscen – där det finns en annan svart man. VI HAR REDAN EN SVART MAN.

Det är precis som det var förr i tiden med kvinnor. Om en kvinna ”fick” bli chef i en organisation visste alla andra kvinnor: Jaha, nu är det kört. VI HAR REDAN EN KVINNA.

Foto: FEATUREFLASHSHM/REX/SHUTTERSTOC / FEATUREFLASHSHM/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES

När det gäller kvinnor har vi redan kommit långt. Kvinnor kan numera spela huvudroller – utan att det är en stor grej att de är kvinnor. Till och med flera stycken kvinnor – på samma gång. Till och med i smutsiga och/eller farliga jobb.

Som till exempel i ”Ocean’s 8”, bioaktuell. I de flesta europeiska länder skulle det inte hända att en superstor krimi bara har kvinnor i huvudrollerna – till att börja med. Dessutom har manusförfattarna det goda humöret att driva med hela skiten. Så här skriver Sydsvenskans recensent Camilla Larsson:

”Att de är ett team bestående enbart av kvinnor refereras bara till i förbifarten, genom repliker som: ”Jag vill bara ha kvinnor eftersom män märks, kvinnor blir ignorerade”. Eller: ”Det finns en åttaårig flicka därute som drömmer om att bli kriminell. Vi gör det här för henne”. Och det är snarare tack vare än trots denna förbifart som "Oceans’8" blir ett självklart långfinger till hela Hollywood-patriarkatet.”

Sandra Bullock vid "Ocean's 8"-premiären i London. Foto: VIANNEY LE CAER / AP TT NYHETSBYRÅN

Även när det gäller icke-vita personer menar jag nog att världen utvecklats en aning sedan ”Grownups” (som kom 2010).

Nu ser jag dessutom ytterligare tecken på att människor bara kan få FINNAS. And I like it. Här är alltså min exklusiva spaning: Jag har sett personer med funktionshinder agera i tv-serier – utan att handikappet är ETT PROBLEM. Det är inte ett DRAMA i sig själv. Utan den funktionshindrade personen bara har ett jobb. Bara har ett liv. Bara GÖR NÅGOT. 

Det underbaraste exemplet är komikern, skådisen och en funktionsrättsaktivisten Liz Carr. Hon spelar rättsläkaren Clarissa Mullery i BBC-serien ”Silent Witness” – som sitter i rullstol. ICKE EN ENDA GÅNG NÄMNS DETTA. Hon bara levererar tekniska analyser och sarkastiska kommentarer med samma skärpa.

I ”Ett fall för Vera” om polisen Vera Stanhope (som för övrigt själv är äldre, ickesmal och icketrevlig, trots att hon är kvinna) förekommer också en polis med funktionshinder. I en biroll. Samma sak i Hans Rosenfeldt-serien ”Marcella” (också på Netflix).

Det är spännande med personer som inte är mainstream, som kämpar och lyckas – mot alla odds. Men ibland kan även den otypiska karaktären vara EN HELT VANLIG MÄNNISKA. Bara en biroll. Och det är viktigt att få vara det. Och väldigt, väldigt vilsamt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!