Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Ganska mycket visste vi – men inte detta

Åklagare Jakob Buch-Jepsen anländer till rätten. Foto: Christian Örnberg
Illustration av Peter Madsen i rättssalen. Foto: Helen Rasmusen

Ganska mycket visste vi.

Men inte detta.

Inte vad Kim Wall skrev i sina sista sms.

Inte hur fartygen i Öresund kämpade för att rädda liv – när det redan var för sent.

Och absolut inte att Peter Madsen hade Kim Walls blod i ansiktet.

Det är här det blir verkligt. Rättegången har börjat i Köpenhamns tingsrätt. Åklagare Jakob Buch-Jepsen i strikt kostym berättar effektivt och korrekt om allt det förfärliga. 

Peter Madsen och hans försvarare sitter på vänster sida i salen. På den högra sitter åklagaren och rakt framför honom sitter domaren, Anette Burkø.

Innan förhandlingen startar handlar det mycket om regler. Man får inte rapportera live, man får inte ta bilder. Den som bryter mot detta bli avhyst av polisen. Omgående.

– Det här får inte bli någon cirkus, säger rättens president Sören Axelsen.

9.31 börjar det.

Journalisterna sitter många meter från rättegången, i en speciell sal, som ligger i tingsrättens kafé. Absurt nog är vi några stycken reportrar som reser oss upp ändå, när domaren kommer in. Vakterna säger åt oss att det inte behövs. Det blir några generade skratt, men känns på något vis ändå bra. Att visa respekt för rätten.

Åklagaren börjar direkt.

Han läser upp alla de fasansfulla detaljerna. Han står upp och tittar ner i sina papper. Han låter så saklig. ”Han stack henne fyra gånger”. Sådana saker säger han, och låter fortfarande saklig.

Peter Madsen är blek och har glasögon. Håret är mörkare än på de bilder vi tidigare sett.

Hyn vitare. Han tittar ner. Han rör sig knappt alls.

– Jag kan redan nu säga att det finns många obehagliga bilder. De kommer bara att visas för dem som ska döma, säger åklagaren.

Det är alldeles tyst bland journalisterna. Alla skriver. Ingen pratar. Jag tittar runt och ser i kollegernas ögon. Ingen är oberörd. Blickarna talar.

Vi får se Kim Walls sista sms till pojkvännen. ”Jag lever fortfarande”, skriver hon, ”men nu dyker vi”. Och sedan: ”Jag älskar dig”. Med sju utropstecken efter.

Maria Rydhagen, på plats i Köpenhamn. Foto: Christian Örnberg

Vi får höra hela radiotrafiken vid räddningsoperationen. Radiooperatören och flera personer från andra skepp är bekymrade för att rädda liv:

Hur många ser du i vattnet?

Är det en i vattnet?

Får ni upp personen, eller ser ni bara?

Peter Madsen säger: ”Det är tekniska problem men ingen skadad”.

Någon ställer frågan om passageraren. Får svaret: ”vederbörande blev satt i land i går”.

Samtalet slutar med att Peter Madsen säger ”tack ska du ha”.

Det är mycket vardagligt. 

Och mycket cyniskt.

Alldeles oerhört iskallt och cyniskt.

Åklagaren visar en bild på Peter Madsen med en fläck på näsan. Det är en mycket liten fläck, men väl synlig för blotta ögat. Hans blick har förlorat sig i fjärran på bilden. En läkarhand i blå handske håller upp en liten skylt framför honom.

Det är Kim Walls blod.

Den verklige Peter Madsen sitter stilla på sin plats. Vid ett tillfälle ställer han en fråga till advokaten, och hon viskar ett svar. I pausen rör han sig något. Slår händerna för ansiktet. Knäpper händerna. Lägger huvudet på sidan. 

Ibland kikar han på åhörarna, som om han undrar vem som är där. Det är omöjligt att föreställa sig vad han tänker. För oss andra är det här det blir verkligt. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!