Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Maria Rydhagen

Det värsta är när hatet riktar sig mot mina barn

Så hotas och hatas Expressens journalister
Pressfrihetens dag 3 maj 2021.
Första numret av Kvällsposten.
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Är det synd om mig för att jag får hatmejl?

Nej, inte särskilt.

Däremot är det sorgligt att jag har förlorat ett antal kolleger. De som inte längre orkade med hårdheten i det här yrket.

I dag på Pressfrihetens dag uppmärksammar Kvällsposten, GT och Expressen hat- och hotmejl som är en del av många journalisters vardag. 

Hela kampanjen ser du här

Det är lite obekvämt för journalister att beskriva sin egen vardagliga svenska verklighet. Som ju trots allt är så idyllisk och trygg – jämförelsevis. Tidigare år på Pressfrihetens dag har vi i stället berättat om pressfotografer världen över som trakasseras eller till och med dödas i sitt arbete. Men i år handlar kampanjen alltså om förhållandena här hemma.

Pressfrihetens dag 2019.

Jag är själv med i kampanjen. Jag har skrivit krönikor sedan 1998 och ärligt talat vant mig vid att mitt utseende och min talang (eller brist på den) är något som vem som helst kan skriva vad som helst om. I min yrkesutövning ingår också att få en beskrivning av var och när jag ska bli våldtagen – och av hur många män. Eller att en främling förklarar varför mina barn inte borde vara i livet, och det är det allra värsta, när det riktar sig mot dem. 

Helt ärligt så berör dessa saker inte mig längre.

I själva verket fick jag söka på könsord och förolämpningar i mejlkorgen för att hitta hatmejlen. Jag glömmer dem när jag får dem. Att kallas ”fitta”, jaha. Det är skönt att det är så. Jag kan lägga min energi på det som egentligen är mitt jobb, att se till att Kvällsposten fortsätter vara Sydsveriges starkaste nyhets- och fördjupningsredaktion. Inte att bli ledsen eller arg på dumma människor som vräker skit över mig.

Så, nej.

Det är inte synd om mig. 

Men däremot känner jag en tyst saknad efter de kolleger som lämnade yrket. Det är svårare att uppmärksamma, eftersom de utan att göra en stor grej av det bara söker andra jobb. Jag har skrivit om det tidigare. I en debatt i höstas blev jag starkt berörd när andra debattörer påpekade att allt fler journalister går till andra branscher. Att vi som är här och uppenbarligen bedömer att vi orkar med – vi är ju kvar.

I dag på Pressfrihetens dag tänker jag i stället på de kolleger som lämnade.

Inte för att de inte klarade jobbet, inte för att de inte gillar jobbet, inte för att de inte vill göra jobbet – utan för att de inte orkar bada i hat varenda dag när de öppnar läsarmejlen. 

Läs den tidigare krönikan här. 

Vi måste på alla håll sätta en annan norm för hur man pratar i sociala medier och i mejl. Det är en levande människa som är mottagare. Det måste fler förstå. Och fler måste protestera. Det kan inte vara så att det blir en arbetsuppgift att svälja hat. 

Pressfrihetens dag: Så hotas och hatas Expressens journalister