Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Maria Rydhagen

Sommaren 2018 var då alla kom ut med klimatångest

Över 25 000 hektar skog har brunnit i de våldsamma skogsbränderna i sommar. Foto: MATS ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Är allting slut nu?

När gräset lyser gult i parkerna är det lätt att börja tro på undergången.

Mitt i skogsbranden är det ju liksom lite sent att börja jobba med mindfulness.

Sommaren 2018 var när alla kom ut med klimatångest.

För vad ska man göra?

Det är inte precis ett inbillat tillstånd, en överdriven oro, en stressrelaterad tunnelseende panikreaktion.

Utan det är ju verkligheten.

Djur måste nödslaktas. Skördar torkar inne. Luften på sjukhusen blir så varm, fuktig och bakteriefylld att det är farligt att operera. I Sverige, i kalla Norden. Markerna är så fruktansvärt torra att en ynka tjuvrökt cigg kan sätta allt i brand.

Då är det knappast onormalt att må dåligt, väl?

Klimatångest är väl snarast ett friskhetstecken. 

Sommaren 2018 var när alla drabbades av den. När klimatångesten spred sig som en epidemi.

Jag vill verkligen inte vara sådan. 

Jag har satt post it-lappar på varannan sida i Hans Roslings bok ”Factfulness” som listar världens alla framsteg. För jag vill verkligen tro att allt blir bättre.

Allting i mitt privata liv går ut på att hålla ångan uppe.

Vara som solrosen – vända mig ditåt, där ljuset finns.

 

Men den här sommaren är det som naturen slår tillbaka.

Gula träd och sönderbrända hagar stirrar anklagande.

”Vi klarar inte mer nu”, känns det som att de säger.

En lantbrukare harvar i den torra jorden på ett gärde efter sommarens långvariga torka. Foto: JEPPE GUSTAFSSON/TT / JEPPE GUSTAFSSON TT NYHETSBYRÅN

Det är en kamp inne i mig. En del vill bara ge upp. En del säger att det rätta är alltid att fortsätta leva och tro, att göra det bästa som man kan. Som alltid i sådana stunder lyssnar jag på Hasse Alfredsons tal, när han tar avsked av Tage Danielsson. Ingen säger det bättre än så:

 

Leken är slut.

Det är kväll och det blir mörkt.

Nej, det är inte alls sant.

Jag får inte säga så.

Du lärde ju mig att akta sann, varm känsla

och att misstro blöt sentimentalitet och uppgivenhet.

 

Å, Hasse. Jag vill att du ska ha rätt. Jag vill inte stelna i rädsla. Jag vill inte säga: ”Skitsamma”. Jag vill fortsätta sopsortera. Jag vill bry mig. Jag vill leva. Jag vill att klimatångesten ska klinga ut och kamplusten i stället ska växa. Jag vill att livsglädjen ska vinna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!