Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Magnus Ringman

”Barntoffeln hittades inmurad – i väggen”

Kvällspostens Magnus Ringman med barntoffeln som hittades inmurad i väggen. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Här hittades toffeln. Ovanför den nymonterade dörren på gården utanför Ystad hittade hantverkarna barnskon. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Toffeln var inmurad i väggen, strax ovanför det lilla fönstret, just där korridoren går över till kök.

En barnsko. Klassisk skånsk toffel. Bara 17 centimeter lång.

Sliten, men fortfarande med ovansidans läder intakt.

Annonsen på Hemnet talade till mig.

"Skånelänga i böljande landskap".

Jämförde barndomens rosenröda minnen med gården som nu rullade upp på skärmen. Jag kände igen huset, även om mycket hänt. Ena kortsidan var bekant. Visst var det där vi hade alla fester?

Ja, jo, det här måste vara …. Hialösa!

Kerstin och Folke Skärbloms sommarparadis.

Mina föräldrars bästa vänner. Min moster Lilly och morbror Stures grannar. Alla är döda nu.

Folke, direktör för en branschorganisation för jordbruksmaskiner. En lågmäld man, men alltid påläst. Kunnig om det mesta, men var om sanningen ska fram inte alls så praktiskt lagd.

Och så Kerstin. Hans hustru och motpol. Tidigare läkarsekreterare som sent i livet sadlade om till modist och drev en hattaffär på Triangeln i Malmö. En bullrig kvinna. Ofta stora gapskratt. Ständigt glad och nyfiken på livet. Men även hon hopplöst opraktisk.

Två livsbejakare som hörde talas om att Hialösa – de kallade gården så, affären gick ju så fort, de längtade alltid dit – var till salu. Att storbonden i trakten runt Rynge och Holahög utanför Ystad, Malte Nilsson, skulle stycka av gården från jordbruksmarken och sälja.

De slog till direkt. En julidag 1982. Gården blev deras för 110 000 kronor.

Ett hialöst beslut. 

 

Minns att vi i vår släkt var glada. Nu fanns det förutom Lilly och Stures Farstorp ett Hialösa att åka till på somrarna.

Gården höll på att förfalla. Folke hade idéer och visioner. Han såg hur det skulle kunna bli en gång i framtiden, men att förverkliga planerna var inte riktigt hans grej.

Det köptes en husvagn som parkerades på gården.

Så värst mycket renovering blev det inte. Men däremot mysiga middagar, oftast långt in på de ljumma nätterna. Bordet placerat längs stallets vägg, vid hörnet, rakt emot solnedgången.

Så sitter jag här, 36 år senare, med datorn i knäet. Sen kväll. Sambon sover.

Jag rullar upp och ner bland de ganska dåliga bilderna. Nu är gården renoverad till det som Folke och Kerstin en gång drömde om. Ena längan som tidigare var stall är nu ombyggd till två sovrum och ett badrum. Nya takstolar på delar av byggnaden. Totaldränerat. Kommunalt vatten, men eget avlopp. Nytt badrum, men slitet kök.

Veckan före midsommar åkte vi dit. Gården ligger som ett smycke i ett helt bedårande landskap, så långt från nidbilden av platta Skåne. Ensamt belägen högst upp på en kulle. Böljande åkrar runtomkring, vita kor som nyfiket kommer lunkande när nån närmar sig. Från tomten syns Farstorp på andra sidan det backiga landskapet. Den slingrande markvägen som jag som barn ständigt vandrade upp och ner.

Det blev, så klart, affär. Vi köpte ”tillbaka” gården. På midsommarafton var allt klar. Lika Hialöst den här gången.

Och en vacker söndag i juli plockade en buss upp släktingar och vänner som alla varit här. Från Kerstin, 0 år, till gamle Sven, 96 år. Vi körde ut på söderslätt och närmade oss Hialösa. 

 

Alla trodde att vi köpt tillbaka Farstorp.

Det blev en riktig nostalgifest. Grillade korv och bröd. Öl, vin, läsk och vatten. Kerstin och Folkes båda barn – Henrik och Marie – kom med sina respektive.  Minnen, lite tårar, mycket glädje, flera skratt.

En sådan där eftermiddag och kväll som alla kommer att bära med sig genom livet.

Den långa varma sommaren blev till slut höst. Vi bestämde oss för två större projekt: byta en dörr mot ett fönster och montera en altandörr ut mot trädgården.

Två tystlåtna, men synnerligen yrkesskickliga, polska hantverkare från byggföretaget DOFAB knackade på en lördagsmorgon. Arbetet började med altandörren.

Det gamla fönstret i köket monterades ner. Sten för sten fortsatte hantverkarna att avlägsna den tjocka väggen för att bereda plats för altandörren.

De sa ingenting - men dagen därpå hittade min sambo en liten toffel ställd på en bänk vid sidan av bråteshögen.

En liten, liten toffel, bara 17 centimeter lång.

Absolut tänkt för ett barn. Riktigt sliten.

Kollade med hantverkarnas chef.

Toffeln hittades märkligt nog ovanför det gamla fönstret. Inmurad i väggen.

Hur hamnade den där? Varför hamnade den där?

Fantasin spinner i väg. Först hör jag klapprande barnsteg ute på gården. 

Sedan; en förtvivlad förälder som murar in skon från sitt döda barn? Vad finns i så fall mer i väggen? 

Eller helt enkelt en uttjänt toffel som fick agera fyllnadsmassa när väggen byggdes? 

 

Ringde till förste antikvarie Åsa Bill på Trelleborgs museum. Hon har just avslutat utställningen ”Opplöt, röekjol och stubb” som handlar om kläder från 1700-talet till 1850 på söderslätt. En bok kommer ut till våren.

Hon blir genast precis lika nyfiken som jag.

– En toffel Inmurad i väggen....nej, det har jag aldrig tidigare hört talas om, säger hon efter att ha fått bilderna mejlade till sig.

Lädret på toffelns ovansida, som märkligt nog klarat tidens tand, hjälper henne i detektivarbetet.

– Läder på tofflor kom först i början av 1900-talet, säger Åsa Bill. Men jag kan inte hjälpa dig med varför skon hamnade just där. 

– Kanske var det en elak storebror som gömde lillebrors toffel i väggen?

Varför toffeln hamnade i väggen lär vi aldrig få veta. Nu pryder den sin plats i ett skåp inne i huset.

Men visst är det fantasieggande?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!