Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Klint

Vi hittade rörande lappar hos mamma

Vi hittade rörande minneslappar i hennes lägenhet. Osammanhängande och allt oläsligare, skriver Lars Klint.
"Där låg också rester av misslyckade försök att knåpa ihop barnkorsord. Hon som tidigare så smidigt löste morgontidningarnas svåra lördagskryss."

Hon skulle bara fixa hyran och elräkningen. Fylla i postgirot och sedan göra sig i ordning. Plocka undan lite och klä sig.

Det var tidig förmiddag och jag stack in till jobbet i Stockholm några timmar. Klockan 15 skulle vi träffa biståndshandläggaren och gå igenom hennes hjälpbehov.

Jag kom hem strax före tre och mamma satt fortfarande i morgonrocken framför teven där en sportkanal sände tennis. Hon hade inte fyllt i en siffra till postgirot. Inte gjort något annat heller. Kanske ätit lite risifrutti.

Biståndshandläggaren insåg allvaret i mammas tillstånd. Hon erbjöd generöst med hemtjänster och service. Det var inte det som var problemet. Mamma vägrade. Hon hade aldrig legat någon till last. Hon klarade sig själv, som hon gjort sedan maken hastigt gick bort mer än 40 år tidigare. Hon var arg, bitter och sluten. Misstänksam och livrädd.

Hon var 85 år och hade alldeles nyligen fått en svävande diagnos om tilltagande kognitiv svikt. Demens UNS (Utan Närmare Specifikation).

Det gick fort på slutet. Min syster fick in henne på ett trevligt äldreboende, men hon tillbringade lika mycket tid på sjukhus efter upprepade fallolyckor. Hon blev väl omhändertagen. Personalen på såväl sjukhusen som boendet föreföll med några utstickande undantag som erfaren och kompetent.

Problemet var sjukdomen. Demens UNS. Någon riktig diagnos fick hon aldrig, bara minnestester som konstaterade att det var illa ställt och att sjukdomsförloppet var snabbt. Något läkemedel mot demens sattes aldrig in.

Hon dog 2008, 87 år gammal.


Vi hittade rörande minneslappar i hennes lägenhet. Osammanhängande och allt oläsligare. Där låg också rester av misslyckade försök att knåpa ihop barnkorsord. Hon som tidigare så smidigt löste morgontidningarnas svåra lördagskryss. Hon måste ha insett hur det var fatt, men vägrat erkänna det, åtminstone för omgivningen. Hon som alltid var så duktig och höll ordning intill pedanteri. Hon dolde, förnekade, kämpade och skämdes. Fylld av oro och ångest. Hon slutade äta helt.

Jag mötte hennes utveckling med oförståelse och irritation. Jag begrep inte sjukdomsförloppet rätt in i ett svart hål. Och sjukvården mötte den med ointresse och likgiltighet. Hon var bara en av alla dessa gamla, darriga, skröpliga, ibland besvärliga kvinnor som snart ska dö. Utan närmare specifikation.

 

LÄS MER: "Det är en ful sjukdom som skrämmer"


Det här var inte rätt mot mamma och hennes långa trägna livsgärning. Det var ju inte alls så att hon bara blivit glömsk och virrig med åren. Något som liksom hörde till. Nej, hon var svårt sjuk. Hennes tillstånd förvärrades snabbt och var obotbart. Men det hade kunnat mildras och bromsats med läkemedel. Och hon hade kunnat bemötas med större värdighet, omsorg och respekt. Jag kunde varit mer engagerad och insiktsfull. Men anhörigas kunskapsbrister om demens är ofta större än minnesluckorna hos den sjuka. Tyvärr tycks förhållandet vara detsamma inom vården.

Det måste rättas till. Politikerna kan inte längre ignorera Sveriges snabbast växande folksjukdom, som kostar samhället lika mycket som cancer, stroke och hjärt-kärlsjukdomar gör tillsammans. Utbildningen för läkare och sjuksköterskor kan inte längre håglöst hasta undan hjärnans åldrande och demens för att fylla några lektionstimmar i schemat. Forskningsanslagen är en spottstyver i jämförelse med de som kommer andra mer statusmässiga sjukdomar tillgodo. Där krävs en uppryckning. Demens i olika former och olika tillstånd berör hela den kolossala sjukvårdsapparaten.

Och ytterst är det mängder av äldre och unga människor som i likhet med min dementa mamma inte får den vård, tillsyn och medicinering som utan närmare specifikation är deras självklara rätt.