Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Klint

Tio om dagen dör på grund av ojämlik vård

Stärkt patientmakt och jämlikare sjukvård.

Alla säger sig sträva mot det målet, men längre än till utredningar och fagra löften når inte ambitionerna. Som om inte bara förmågan saknas, utan också viljan.

Gång på gång dyker det upp exempel på hur godtyckligt och orättvist den svenska vården drabbar patienter. Var man bor spelar stor roll. Åldern är ofta direkt avgörande för kvaliteten och omfattningen av de medicinska insatserna.

Personer med funktionsnedsättningar halkar också ned på vårdstegen, liksom utrikesfödda. Missbrukare. Lågutbildade, arbetslösa, psykfall. Bäst bemötande får högutbildade män i storstad som kan tala för sig. Kvinnor får sämre vård än män.

Det här gäller naturligtvis inte generellt. Men den stora skillnaden i hur olika patientkategorier behandlas är statistiskt belagd, vilket den statliga "Kommissionen för jämlik vård" slår larm om med jämna mellanrum. Det är skoningslösa och glasklara rapporter om det ojämlika och miserabla tillståndet inom svensk sjukvård. Som att "tio personer om dagen dör i sjukdomar som vården kunde ha åtgärdat om den varit jämlik".

Kommissionen presenterar koncisa och konstruktiva förslag till åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Punkt för punkt – organisation, ojämlikhet mellan befolkningsgrupper, funktionsnedsättningar, åldersgrupper, bostadsorter, socioekonomiska faktorer, kön. Politiker och beslutsfattare håller med och säger sig vilja rätta till de totalt oacceptabla förhållandena. Samordna, se till såväl den enskilde som till helheten. Mycket snack, men mer än så blir det inte.

Senaste rapporten är en granskning av cancerpatienter som visar att män i betydligt högre utsträckning än kvinnor får en livräddande operation när tarmcancer spritt sig till levern.

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström säger i en kommentar till Dagens Nyheter:

– Studien visar på något som vi redan kände till – att vården är ojämnställd och att män får en annan och bättre behandling än kvinnor. Det är viktigt att komma åt det problemet.

Vilket rungande klarläggande av sjukvårdsministern.

Ibland kan man undra om jämlikhet i vården verkligen har ett genuint fäste i systemets och de ansvarigas ärliga vilja och målsättning.

Begrunda exempelvis det här beslutsunderlaget för om ett läkemedel mot prostatacancer för äldre skulle subventioneras. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) skrev:

"För den här åldersgruppen av patienter tillkommer indirekta kostnader eftersom produktion minus konsumtion resulterar i ett underskott. Förlängd överlevnad för den här åldersgruppen ger därmed upphov till ökade samhällskostnader..."

TLV medgav senare att formuleringen var olycklig. Jaha, men kvar sitter ändå bilden av att Ättestupan fortfarande har en slitstark förankring någonstans djupt därnere i sinnevärldens dunkla gömslen.

Jag kommer inte ifrån misstanken att det här och där i vårdkedjan då och då smyger sig in bedömningar och handlingar som gör skillnad på folk och folk. Att alla inte är riktigt lika mycket värda att satsa på, att ge allt för. Portalparagrafen i Hälso- och sjukvårdslagen anger att "grundmålet för sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen". Visar inte politiker, sjukhuschefer och andra vårdansvariga konkret att man tar larmrapporterna om de djupa klyftorna och bristerna på allvar bör man skändligen komplettera portalparagrafen:

"Alla vårdtagare är jämlika men vissa är mer jämlika än andra."