Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Till sist reagerade även Stefan Löfven

Till sist reagerade även Stefan Löfven, efter att ett antal ungdomar skjutit ihjäl varandra i Stockholms yttre förorter.

Statsministern trummade ihop det Säkerhetspolitiska rådet. Då är det allvar på absolut toppnivå.

Krismötet pågår i skrivande stund i Rosenbad. Snart väntar presskonferens. Jag återkommer dit.

Till gängkrig och mord i Malmö skickades för några veckor sedan inrikesminister Anders Ygeman. Det bestående avtrycket från det besöket är att skåningarna borde ta sig i kragen och sluta göda den organiserade brottsligheten genom att klippa sig för en femtiolapp, åka svarttaxi samt knarka kokain på helgerna.

Nu är det andra bullar.

Det Säkerhetspolitiska rådet uppfanns av Stefan Löfven efter valet 2014 i samband med några allvarliga ubåtsincidenter. Man konstaterade med hundra procents sannolikhet att främmande makt kränkt svenska farvatten med minst en miniubåt. 

Den nytillträdde statsministern inrättade rådet för att snabbt och regelbundet överlägga om det svenska säkerhetsläget, och öppna för ett blocköverskridande samarbete inför allvarliga hot mot nationen. Man har diskuterat miljökatastrofer, ebolaepidemier, it-attacker, terrordåden i Paris, militära perspektiv och konfliktrisker.  Rådet är inget beslutsorgan. Man bara låter sig informeras. Samtalar och för frågorna vidare. Som nu med våldet och dödandet i svenska förorter.

 

Jag hoppas att Löfven även låter Malmöstadsdelar som exempelvis Rosengård, Möllevången, Lindängen, Fosie och Segevång omfattas av begreppet ”svenska förorter”. Annars är ju Malmöcenterns raseri mot regeringens Stockholmsfixering befogad. Att statsministern förminskat den skånska mordvågen, dess offer och anhöriga. Att han vaknat till först när skjutandet trappas upp i huvudstadsområdet.

Men så illa kan det väl inte vara?

Nej, den här inre kärnan av svenskt säkerhetsarbete måste se vidare än så, inbillar jag mig. Folkets trygghet, hopp och framtid. 

 

Jag kan se dem sitta där, ett sammanbitet litet gäng med utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist, vice statsminister Isabella Lövin och så ständigt denne Ygeman. Alla med sina statssekreterare med sig. Dessutom lite folk från polisledningen, ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åklagarmyndigheten.

Säkert hinner de också, i allt informationsutbyte, bekymrat dryfta frågor som bristande resurser, bristande civilkurage, bristande integration, brist på idéer och lösningar. Kanske även ondgöra sig över någon polisprofessor samt påflugna massmedier.

Det extrainkallade krismötet är slut. Löfven och förstås Ygeman tar plats vid presskonferensen.

Jodå, nu ska de kriminella gängen knäckas. En samverkande järnhand ska få dem att sova oroligt på nätterna. Rekryteringen av unga ska stoppas.

Hur, undrar reportrarna?

Statsministern pekar på goda exempel i Vivalla utanför Örebro och på Södertälje ett par mil söder om Stockholm.

Med fast röst förklarar han:

-Det här är saker som vi tittar på i arbetet med vårpropositionen. Vi måste göra mer.

Ygeman inflikar att man jobbar med en ny säkerhetsskyddslag.

 

Jag lyssnar till hur regeringen nu ska ”analysera” de analyser den fått av myndighetscheferna. Samt att man ska ”se över” hela problematiken och ”fokusera” på samarbete mellan myndigheter i kampen mot den organiserade brottsligheten.

Jag andas ut. Det finns ingenting i det Löfven och hans sidekick uttrycker som talar för att man högprioriterar Stockholm och struntar i Malmö. Å andra sidan - där finns nästan ingenting alls. 

Det bidde bara en tumme.