Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Stieg Larsson var ett föredöme för oss alla

Författaren Stieg Larsson. Foto: DAVID LAGERLÖF / IBL/POLARIS
Lars Klint skriver kolumner varannan fredag.

Stieg Larsson, en av den nya tidens största föredömen. En hjälte i kampen mot högerextremism och rasism.

Filmen om hans liv och hans livsgärning visas nu i en längre version som serie i TV4, med start i går.

Följ med från början. Missade du första avsnittet, se reprisen på söndag natt, alternativt gå in på TV4Play eller C More.

Stieg Larsson dog 50 år gammal i en hjärtattack, 2004.

Han var självförbrännande kompromisslös i sin idealism och enorma arbetskapacitet, dygnet runt.

Det är skönt att serien om ”Mannen som lekte med elden” så sakligt och välunderbyggt dokumenterar Stieg Larssons stora engagemang och insatser mot alla antidemokratiska rörelser och uttryck.

Och även speglar den bakgrund och de intellektuella resurser som gav honom kraften och modet att oförtröttligt kämpa vidare.

För som Eva Gabrielsson, hans livskamrat sedan ungdomsåren i Umeå, sa:

– Stieg har skrivit tre utmärkta deckare. Men han var något mycket större. Det är för sitt enträgna arbete att kartlägga högerextremism och nazism han främst borde ihågkommas.

Där ligger också tyngdpunkten i serien. 

 

 

Det stora värdet utöver personteckningen av Stieg Larsson är skildringen av svensk samhällsutveckling från 60-talet och framåt. De politiska och ideologiska svängningarna och de aggressiva motsättningar som hela tiden kantat vägen och omdaningen.

Det är nyttigt och skrämmande att påminnas om hur invandrarfientligheten bröt in från skinnskallar och andra militanta yttergrupperingar till en mer allmänt accepterad folkhemsrasism. Vilket främlingsförakt som redan Bert Karlsson och Ian Wachtmeister piskade upp med sin hetsiga skräckpropaganda. 

Och de händelser som följde i spåren av hatstämningarna - nedbrunna, flyktingförläggningar, terrorattentat, bilbomber, dödsmisshandlar och dödsskjutningar.

Stieg Larsson levde under ett konstant mordhot som kraftigt begränsade hans frihet och rörelseutrymme.

Han varnade, granskade, samlade fakta och gick till strid mot alla de ytterligheter som växte fram på högerkanten, Nordiska rikspartiet, Vitt ariskt motstånd, Bevara Sverige svenskt, Framstegspartiet, Sverigepartiet. Sverigedemokraterna.

Han såg faran i hur rörelserna ömsade skinn, från öppna motståndare till demokratin som styrelseskick till påstådda beskyddare av folkets väl och inflytande. Från kängor och rakade huvuden till kostym och slips. 

I stället utmålades etablerade politiker och partier som folkfiender och landsförrädare.

 

 

Ett av de fyra avsnitten handlar huvudsakligen om Stieg Larssons gedigna efterforskningar om mordet på Olof Palme, och hans bevis för kopplingar till Sydafrika och utpekade personer knutna till dess säkerhetstjänst.

Högintressant och imponerande arbete, som Palmeutredningen fortfarande varken kan avfärda eller bekräfta betydelsen av.

Jag såg hela serien i går. Den blir bara bättre och mer tankeväckande för varje avsnitt.

Och visst är det sorgligt att han och Eva Gabrielsson aldrig fick råd att köpa tillbaka det lilla torpet där Stieg under knappa förhållanden växte upp hos morfar och mormor i byn Måggliden utanför Bastuträsk i Västerbotten. 

Det var den kärleksfulla, ärliga och solidariska miljön som formade Stieg Larssons ideal, hans världsbild. Hans demokratiska passion och övertygelse.

Torpet var förfallet och till salu, men det fanns inga pengar. 

Det var åren innan han började skriva Millenniumtrilogin. Första delen ”Män som hatar kvinnor” kom ut i augusti 2005.

Stieg Larsson var då död sedan nio månader.