Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Skulle sjukhusmorden kunna ske – även i dag?

I dag för exakt 40 år sedan drog 81-årige Viktor Andersson sitt sista andetag efter en vecka av plågsam dödskamp.

Han var den oduglige beredskapsarbetaren Eriks 18:e offer bland de långtidssjuka patienterna på Östra sjukhuset i Malmö.

Vi som är gamla nog att minnas tragedin kan fortfarande känna chockvågorna av de otroligt brutala, hänsynslösa, fullkomligt osannolika seriemorden på en institution vars enda uppgift var att ge värnlösa åldringar trygghet, vård och omsorg.

Erik erkände 27 mordförsök, varav han lyckades i 24 fall. Domen stannade vid elva mord, där skuldfrågan enkelt kunde fastställas med teknisk bevisning.

Något sådant här skulle väl aldrig kunna hända i dag, är min första fråga till författaren och medicinjournalisten Tord Ajanki när vi stöter ihop i Malmövimlet?

Tord jobbade på samma avdelning som då 18-årige Erik under hösten 1978. Båda som biträden. Tidigare i år kom han ut med sin bok om ”Seriemördaren på Malmö Östra sjukhus” (Press Publica).

– Det skulle inte ha kunnat hända då heller, svarar Tord. Men det gjorde det.

 

Han benar ut några av de brister som möjliggjorde katastrofen. Den obefintliga anställningskontrollen av Erik. Tidigare arbetsgivare, inklusive andra Malmösjukhus, varnade för ynglingen. Han var inkompetent, oföretagsam, opålitlig, lat och slarvig. 

Ändå fick han jobbet där han utan tillsyn skötte de bräckliga, ofta dementa patienterna. Med fri rörlighet också till förråden där de giftiga rengöringsmedlen Gevisol och Ivisol förvarades.

Tord pekar på en usel arbetsmiljö med ständiga personalluckor i schemat. Orutinerade, helt outbildade vikarier fick hoppa in och ta ansvar vida över deras förmåga. Konflikter mellan personalgrupper och avdelningar. Läkare som motarbetade varandra. Läkare som helt struntade i att komma till jobbet. Knapphändig journalföring, rapportering och kontroll av patienter och personal. 

– Det var en mardröm, minns Tord. Vi varnade gång på gång cheferna för Eriks underliga sätt och hans obehagliga kontakt med patienterna. Men inget hände. Alla spekulerade i de orimligt många dödsfallen på avdelning 26, men ingen kopplade det till honom. Att det handlade om förgiftningsmord på löpande band gick inte ens att föreställa sig.

 

Dagen efter Viktor Anderssons död tar Erik sin saftblandning med Gevisol och ger sig på 77-årige Frans Jönsson. Denne avlider 16 december 1978. En sköterska larmar på nytt läkarna, men förloppet anses normalt och ingen åtgärd vidtas.

Bubblan spricker till sist den 12 januari 1979. Det har gått 99 dagar sedan det första mordet. Den här gången tas Erik på bar gärning när han tvingar i en patient den dödliga saftblandningen.

Han erkänner för polisen att han förgiftat ett antal patienter och vill sedan bli hemkörd, eftersom mamman har maten klar.

Erik, som egentligen heter något annat, döms till rättspsykiatrisk vård. Han är sedan många år frisläppt och lever ett tillbakadraget liv i en skånsk stad.

Tord och jag är överens om att något liknande aldrig kommer att upprepas. 

Men vi konstaterar samtidigt att varje delmoment i de missförhållanden som ledde fram till landets värsta seriemördare sannolikt kan återfinnas inom många sjukvårdsregioner i Sverige ännu i dag. 

Med felbehandlingar, svåra lidanden och risker för patienters säkerhet och liv som följd.

Det är illa nog.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!