Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

”Om vi inte klarar av trafiken, hur ska vi då lösa de stora frågorna?”

”Att döma av den senaste veckans statistik från Trafikverket ser det riktigt skrämmande ut med både kör- och teoriutbildningen.” Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL-AOP / HENRIK ISAKSSON/IBL-AOP

De flesta av oss är goda, omdömesgilla bilförare. 

Andra kör som krattor.

Jag fattar inte att så många, så ofta och så onödigt vågar utsätta sig själva och medtrafikanterna för direkt livsfara. 

Okunniga, kanske korkade. Med total brist på hänsyn, körförmåga och trafikkänsla. Det är obegripligt att de klarat sig igenom ett körkortsprov med godkänt resultat. Om de nu gjort det.

Att döma av den senaste veckans statistik från Trafikverket ser det riktigt skrämmande ut med både kör- och teoriutbildningen. Allt fler kuggas, fuskar och övervärderar sina egna färdigheter intill grandiositet.

Jag har ryat om livet på vägarna många gånger. Om bristen på trafikpoliser, om vilda-västern-mentaliteten, dödsföraktet med mobilchattandet, frånvaron av nykterhetskontroller. Torpedcyklisterna.

Och jag fortsätter i ren ilska efter att något så när helskinnad tagit mig igenom de mest skiftande väglag och väderförhållanden under ett par veckors rundresa i i Sverige, från norr till söder.

Jag är lite nyfiken också. Hur man resonerar bakom ratten i yrsnö, mörker och halka när den enfiliga skogsvägen försvinner i en vänsterkrök och man bestämmer sig för att gasa på och köra om de tre framförvarande fordonen?

Vad det är för aggressioner eller dödslängtande mekanismer som driver föraren att lägga sig två meter efter mig i motorvägens högerfil? Och ligga kvar där minut efter minut i 110 kilometer i timmen?

Jag fattar inte. Körglädjen måste ju vara rätt störd och begränsad. Tidsvinsten försumbar.

Jag begriper däremot att frustration, uppgivenhet ja rent av livströtthet kan växa fram inom andra områden i tillvaron. Vi matas dagligen med ödesmättade rapporter om klimatförändringarna. Nyligen fick vi besked om att jordens bestånd av vilda ryggradsdjur har minskat med 60 procent sedan 1970-talet, vilket på sikt får katastrofala följder för mänskligheten.

”Vad det är för aggressioner eller dödslängtande mekanismer som driver föraren att lägga sig två meter efter mig i motorvägens högerfil? Och ligga kvar där minut efter minut i 110 kilometer i timmen?” Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Masskjutningar, svält, handlingsförlamade politiker, politiker med storhetsvansinne och politiker utan markkontakt. Allt kan bidra till en dyster framtidsbild som är svår att göra något åt. 

Man får kämpa för att förstå vitsen och inse det värdefulla med att bidra i det lilla. Sortera sopor, bojkotta palmolja och snåla in på flygresorna till Thailand.

Men det får gå. Det handlar om överlevnad.

Då är det väl själva fan om vi inte skulle kunna minska riskerna för död och elände genom en så obeskrivligt enkel insats som att lätta något på gasen, hålla avstånd, fälla ut en blinkers, visa något lite av allmänt omdöme och hyfs i trafiken.

Jag är berörd av ämnet och kanske därför extra kitslig och gnällig. Jag har i min närhet och framför allt i jobbet mött så många trafikoffer och anhöriga till trafikdödade. Så många liv som krossats, kroppar som lemlästats och för alltid bestulits på sina funktioner och sin livslust.

Så mycket gråt, sorg och smärta. Och nästan alltid på grund av att någon bilist haft för bråttom, struntat i väjningsplikten, haft tankarna någon helt annan stans. Eller varit berusad.

Jag fattar inte. Om vi inte klarar av något så tämligen enkelt och självklart som att besinna oss i trafiken, vara förnuftiga och hänsynsfulla, hur ska vi då kunna lösa de riktigt stora och svåra frågorna? 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!