Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Lars Klint: "Bara en enda modig man"

En enda modig ung man vågade träda fram.

Bara en vågade öppet berätta om sina iakttagelser på gångbron i Kroksbäck söndagskvällen den 8 september i fjol.

Det fanns bevisligen 40-60 personer som i detalj såg den utdragna och brutala misshandeln av Yusupha Sallah. En del uppgifter talar om ett hundratal, inkluderat då alla som från sina balkonger nyfiket följde dramat.

Yusupha var en hårsmån från att kastas ner från bron. Bara polis- sirenerna räddade honom.

Alla de som fegt - rädda för befogade eller obefogade hot, obehag inför poliskontakter, ovilja att över huvud taget lägga sig i och figurera i myndighetskopplade sammanhang. Alla dessa personer bör rimligtvis känna ett obekvämt, men högst rättmätigt mått av samvetskval inför det rättsliga efterspelet i Malmö tingsrätt.

Polisen har slitit med utredningen i över sju månader och förtvivlat konstaterat att ingen sett, hört eller märkt något. Ingen av uppåt hundra vittnen. Ingen utom en ung man, som kände igen den misstänkte förövaren, den mest aktiva i gruppen av misshandlare.

Han befann sig bara några meter ifrån platsen där tumultet startade och Yusupha sparkades ner på bron. Han tog hand om den lille sonen och försökte skydda honom från att se de våldsamma övergreppen mot pappan.

Han har känt sig hotad, polisen har bedömt hoten som allvarliga och han har fått skyddad adress.

Han tvekade innan han gav sitt vittnesmål till polisen, men hans rättskänsla, moral och empati för Yusupha och hans nu tvåårige son vägde tyngre än den lätta, fega, anonyma och tysta väg som så många andra valde.

Det återstår att se om hans enda, starkt närvarande skildring av händelseförloppet räcker för en fällande dom. Den misstänkte gärningsmannen förnekar att han över huvud taget varit på platsen.

Om bara några till av alla de som såg misshandeln, initialt rubricerat som mordförsök och hatbrott, berättat om iakttagelserna hade polisutredningen gått snabbt och domstolen haft ett avsevärt tyngre underlag för sina överväganden.

För alla inblandade hade det känts som ett tecken, ja ett bevis för ett fungerande samhälle, ett fungerande medborgerligt samhällsansvar, en fungerande rättskipning.

Jag har träffat Yusupha åtskilliga gånger under den här långa utredningstiden fram till rättegång. Han är en stark person, en positiv person som gärna stannar i Sverige med sin danska hustru och deras son. Han är utbildad svetsare med lång erfarenhet som arbetsledare.

 

Vid våra samtal har han framhävt det fina mottagande han och familjen fått i Sverige, från allmänheten och från myndigheter. Han trodde att det hemska på bron bara var en tillfällighet, ett olyckligt undantag, kopplat till etniska missuppfattningar och fördomar.

I rätten i går kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Händelsen och de konsekvenser den fått, inte minst för sonen, smärtar honom fortfarande svårt.

Han vill lägga den otäcka upplevelsen på bron bakom sig. Han vill gå framåt tillsammans med sin familj.

Han vill att plågoandarna ska fällas och få sitt straff.

En enda modig ung man har en avgörande betydelse för den utvecklingen. En enda av uppåt hundratalet vittnen visade vad det innebär att i praktiken stå för det som alla värnar om, ställer sig bakom, men så ofta kryper undan när det kommer till kritan:

Civilkurage!