Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Lars Klint

Klint: "Det kan vara mycket synd om män"

Lättvindigt bekänner jag mig som feminist.

Skrapar jag bort ytskiktet framstår en machofeminist.

Borrar jag djupare, under tjälen, är jag en grottman.

Jag börjar fundera på temat, dan före dan före dan före själva åttonde mars - den internationella kvinnodagen.

Irriterat läser jag rapportböcker/bloggar från kavata 16-åriga tjejer som beklagar sig över det förhärskande patriarkatet och alla missade chanser, dumpade möjligheter. Förtryck, elände, dåliga betyg, mobbning, djupdykningar ner i bulimi, anorexi och andra självskadebeteenden. Sexuella ofredanden och övergrepp. Allt är manssamhällets fel.

De känner sig lurade, missförstådda, utnyttjade. Min feministiska själ omfamnar dem alla.

Ändå är det något som inte stämmer - mot min bakgrund, mina erfarenheter, min gubbighet.

Jag har genom livet haft många killkompisar. En del av dem med en ärlig och totalt självutlämnande gemenskap.

Det kan vara mycket synd om män också, män i alla åldrar. Själv upplevde jag enorma krav på intellektuell prestation, snabb mognad och praktisk händighet i alla hantverksangelägenheter när jag vid 14 års ålder hastigt och smärtsamt tog farväl vid min då 46-årige pappas dödsbädd.

Det blev en tuff familjesituation och en abrupt avbruten pubertet.

Men andra i klassen hade det värre. Jag var trots allt en glad skit, som hade lätt för mig och var duktig i fotboll.

Det var nästan alltid killarna det var motigast för. Helena och en knippe tjejer var inte bara söta och snälla. De var bäst i skolan. Sällan plumpa, vulgära, burdusa och tröga som alla bullriga killar. Ofta hade de dessutom de roligaste och mest dräpande kommentarerna.

Bortsett från överläkaren Sven-Erik är det mest tjejernas framgångar jag mött under resten av livet. Egenföretagare, diplomat, kirurg, veterinär med jättelik hästavel, uppburen skribent. De manliga klasskamraterna har jag främst stött på i dödsannonser och utanför Systembolaget vid Gullmarsplan eller Farsta Centrum.

Jag älskar kvinnor. Det är bland kvinnor jag hittat den högsta intelligensen, den varmaste vänskapen, den djupaste medmänskligheten. Och den största kärleken.

Det är väl där min machofeminism kommer in. Jag har sedan den sprakande förälskelsen i min mellanstadielärarinna förblivit uppslukad, ständigt fascinerad och fylld av beundran. Kvinnors spännande, mjuka, vackra former och drag. Sättet att tala, tänka, röra sig, le och dofta.

Och så då alla gubbar. Ständigt och jämt vi gubbar. Nästan över allt där det syns är det flest av oss. Fortfarande. I politiken, i företagsstyrelser, i FN, i Nato, i ungarnas fotbollsklubb, på chefsmötena, i samfällighetens vägförening, i kockmästerskapet.

Tjejer kan också kriga, jävlas och intrigera. Men de är i allmänhet smartare, mer kreativa och kompromissvilliga. De löser en situation, hittar utvägar. Medan vi målar in oss i hörnet. Fastnar i prestige och fåniga principer.

Det här bevisas gång på gång. Och kommer på sikt att leda till en förändrad världsordning med kvinnliga förtecken. Den feministiska styrkan står på egna ben och borde inte behöva eldunderstöd av harmsna vittnesmål från kavata 16-åringar, lika lite som från bittra kvinnosakskämpar i övre klimakteriet.

Men det är sannolikt nödvändigt så länge gubbväldet styr. Och i allt för hög utsträckning representeras av grottmän. Ingen nämnd, men heller inte glömd.