Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Lars Klint

Klint: ”Det finns bara förlorare i fallet Yara”

Lagens strängaste straff, livstids fängelse för en av Yaras plågoandar och mördare. Självklart kan tyckas, men inget som dämpar det känslomässiga och sociala kaos som Yaras föräldrar och syskon lever under efter att dottern misshandlades till döds valborgsmässohelgen förra året. Särskilt inte som mammans bror, Yaras morbror, slapp undan med sex års fängelse för synnerligen grov misshandel och grovt vållande till annans död.

Det finns bara förlorare i den fasansfulla historien om lilla Yara som djupt traumatiserad flydde kriget för tryggheten, hoppet och framtiden i Sverige. Domen och straffet mot det skyldiga gärningsmannaparet ändrar ingenting. Förtvivlan och ångest kan inte mätas i antal fängelseår, inte ens i livstid. Påföljden för att ha torterat och slagit ihjäl en värnlös åttaåring kan aldrig bli rättvis, aldrig uppväga offrets lidande, familjens sorg och desperation, utplånandet av ett barns liv.

För Yaras föräldrar kan det möjligen upplevas som ett visst uttryck för medkännande och respekt att domstolen ändå använder sig av lagens strängaste straff i domen mot den mest drivande i mördarparet.

Men det är en klen tröst i deras bottenlösa förtvivlan. Att morbrodern kom undan med ett betydligt lindrigare straff än den livstid som åklagaren yrkat ser de rimligtvis som ett juridiskt hjärnsläpp, ett hån. Den delen av domen kommer att väcka stark debatt såväl inom rättsväsendet som bland allmänheten fram över.

Yaras öde är svårt och smärtsamt att greppa. Egentligen omöjligt. Men det har hänt. Och dessvärre vilar skulden till att det kunde hända också på en rad instanser och myndigheter utanför dörren till den påvert möblerade lägenheten där dödsmisshandeln skedde.

Det är nödvändigt att alla de utredningar och anmälningar som pågår i efterskalvet av tragedin resulterar i konkreta åtgärder. Konstruktiva insatser som stramar upp de uppenbara brister och missförhållanden som präglat sociala myndigheters, polisens och kommunens agerande under ärendets gång.

I någon bemärkelse kan man redan tala om ett uppvaknande, åtminstone hos allmänheten. Karlskrona kommun har efter uppmärksamheten kring Yaras död och omständigheterna kring hennes tillvaro i det dysfunktionella fosterhemmet hos morbrodern och hans hustru fått in rekordmånga erbjudanden från familjer som vill öppna sina hem och ta emot utsatta barn.

Även vaksamheten mot barn som far illa har skärpts betydligt. Socialtjänsten har sedan Yaras död fått in över 300 anmälningar om minderåriga som misstänks vara misshandlade eller vanvårdade.

Kommunen har fått extraanställa personal för att hinna med alla ärenden och utredningar av nya familjehem.

Jag hoppas insikten om behovet av ökade resurser till socialtjänsten, stramare regelverk, effektivare kontrollsystem och bättre kommunikationsrutiner mellan myndigheter och olika handläggare också får återverkningar långt utanför Karlskronas gränser. Enligt vissa studier är det lika illa ställt i kommuner över hela landet.

Det dömda paret är sysselsatt av helt andra problem. Tingsrätten finner det styrkt att den 31-åriga kvinnan tilldelat Yara ett mycket stort antal slag på huvudet, armarna, benen, fötterna, händerna och bålen.

Men hon förnekar och förklarar sig helt oskyldig. Advokaten anser att bevisningen inte varit tillräcklig för att knyta henne till mord. Domen kommer att överklagas till hovrätten, har han tidigare meddelat.

Hur hennes 32-årige man, Yaras morbror, ställer sig till straffet är ännu oklart. Tingsrätten dömer honom för att han underlåtit att skydda Yara mot våldet, vilket han som vårdnadshavare varit skyldig till. Han har varit passiv, han har inte tillkallat vårdpersonal när Yara var skadad, vilket lett till att hon avlidit.

Den rättsliga processen kommer sannolikt att drivas vidare i högre instans. Men också utanför domstolen pågår en rättsskipning som utgör ett allvarligt hot mot förövarna. Yaras pappas familj i Gaza har redan utfärdat en dödsdom mot paret som dödade deras sondotter. Det berättade Yaras mamma vid förhandlingarna i Blekinge tingsrätt.

Själva söker Yaras föräldrar och hennes tre småsyskon permanent uppehållstillstånd i Sverige. De är isolerade här. Under lång tid inkvarterades de i skilda boenden. Utan möjligheter till försörjning, skolgång till barnen, psykologhjälp eller ens en social kontaktperson. Med ett virrvarr av känslor. Den avgrundsdjupa sorgen efter Yara. Bitterheten, besvikelsen, hatet mot förövarna, Yaras morbror och moster. Misstron mot det svenska samhället. Och så den hotfulla situationen i hemlandet. Inte bara kriget.

De vågar av personliga skäl inte återvända till Gaza. Familjen slits sönder. Mamman som syster till en av Yaras plågoandar och mördare kan också drabbas av hämnden. Pappan riskerar att tvångsskiljas från sin familj på grund av släkttrycket.

Det finns bara förlorare. Det kan ingen dom, inget straff i världen ändra på. Inte ens livstid.