Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

”Hur pressade kan lärarna i förskolan tillåtas att bli?”

Förskoleupproret håller presskonferens. Från vänster Christine Thurell, psykolog, Tina Sandberg, barnskötare, Daniel Nyström, förskolelärare, Roine Selind, förskolelärare och ordförande i Lärarförbundet, Malmö, Maja Sterner, psykolog. Foto: Lars Klint
Lars Klints krönikor publiceras varannan fredag. Foto: Kvällsposten

Det är de som ska ta hand om hela vår framtid. Rädda miljön och världen från allt vi fördärvat. 

Laga, bygga upp, fördela, sköta om.

Småttingarna som befolkar våra förskolor. 

Men de kommer ständigt i kläm. Skuffas undan och stramas åt. Deras skrik tas inte på allvar i konkurrensen med alla andra krisområden som radas upp i samhället. De överröstas av larmrapporter från skola, sjukhus, äldrevård, socialtjänst och polis. Den kraftfulla och högst berättigade kritiken om förskolorna som ett sjunkande skepp viftas undan som pjåskigt småbarnsgnäll.

Det där står rungande klart för mig efter att ha tagit del av de desperata, uppgivna och ruggiga inläggen från den personal som ansvarar för våra minsta. Förskoleupprorets #pressatläge borde läsas av alla föräldrar, kommunanställda, politiker. Ja samtliga samhällsmedborgare, faktiskt. 

 

Det är en provkarta på hur nonchalant barnen och den yrkesgrupp som ansvarar för dem större delen av deras vakna liv behandlas. 

Med förtvivlan beskriver en förskollärare hur pedagogiska ambitioner stryks:

Det pratas om barns rättigheter, men barnkonventionen, planen mot diskriminering och kränkande behandling kan vi lika bra kasta ut genom fönstret. Barn far illa inom förskolan, och ingenting görs. Det är ren barnparkering!

Jag får en inbjudan till Förskoleupprorets presskonferens inför söndagens demonstration och manifestation i Malmö. Där finns psykologer, förskollärare, barnskötare och facklig representant. Med diger dokumentation, flygblad, orangea t-shirts och plakat. Men från massmedia är jag ensam.

De redogör för sina krav. Mer personal, utbildning, lön. Mindre grupper. Vikarietillgång, specialpedagoger. Bättre arbetsmiljö. Bland annat.

Jag inser att det här är ett område som verkligen borde plockas fram i valrörelsen. En hel bransch i katastrofläge. Och ingen tycks bry sig.

Jag har skrivit larmartiklar om vård, äldreomsorg, skola och kriminalitet. Men missförhållandena i förskolan har jag valt bort, såvida det inte handlat om mordbränder eller någon pedofil på området. Det är nog ganska typiskt. 

 

Den dagliga krisen passerar obemärkt. Hur en ensam förskolelärare i ”pressatläge" ska klä på 14 småbarn för utelek i regnet. De kunde ha klarat det på två, men en är tvungen att blixtutrycka till en avdelning med stor sjukfrånvaro där en personal går på knäna. Vidare:

Dagen fortsätter i samma rasande tempo, där jag varken hinner äta eller gå på toaletten. Företagshälsovården har sagt till mig att när jag börjar hyperventilera ska jag låsa in mig på toaletten och andas i fyrkant tills pulsen gått ner. Om jag låser in mig på toaletten i dag så lämnar jag 24 barn ensamma på avdelningen. Jag har svårt att sova på nätterna eftersom jag vet att nästa dag kommer att vara likadan.

Som flerfaldig farfar har jag under tolv är hämtat barnbarn på olika förskolor. Bara tagit det vänliga och professionella bemötandet från personalen som något självklart.

I fortsättningen ska jag tydligare visa min tacksamhet och respekt. De gör ett enastående arbete, i ständig motvind. 

Man kan inte ställa olika ömmande behov och utsatta grupper mot varandra. Men politikerna måste lära sig lyssna också på dem som inte hörs allra högst. Men kanske betyder allra mest. 

Manifestationen avgår klockan 14 på söndag från Möllevångstorget.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!