Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

”Hur många uteliggare och andra hemlösa ska gå under i vinter?”

Lars Klint skriver krönikor i Kvällsposten varannan fredag. Foto: LASSE SVENSSON
Hemlösheten är för flera personer ett faktum, i Malmö. Foto: PER WISSING / GT/EXPRESSEN

Hur många uteliggare och andra hemlösa ska gå under i vinter? 

Frysa ihjäl, överdosera, begå självmord, bara ge upp livskraften? Kanske dödas? 

Fler och fler tvingas leva utan något hem. Många utan tak över huvudet, utan mat och värme.

Det visar Malmö kommuns hemlöshetsstatistik som presenteras nästa vecka. Förra året var 1742 vuxna och 1070 barn i Malmö hemlösa. Siffran stiger för varje år.

Samtidigt krymper antalet platser på akutboenden och natthärbärgen. 

I Malmö stänger Stadsmissionen sin nattjour med 25 bäddar från och med årsskiftet.

– Kommunens nya förutsättningar var så nerskurna och strama att vi inte kan bedriva en trygg och värdig verksamhet under sådana förhållanden, säger Marie Hendra, tillförordnad direktor på Skåne Stadsmission. 

I stället för deras 25 sovplatser köper kommunen in sig på 14 bäddar i Förenade Cares boende Vallhem.

– Obehagligt ställe, kränkningar och misskötsel, säger Jari som väntar i kön utanför Stadsmissionens natthärbärge på Malmgatan i Malmö. 

 

Jari är rätt ung. Han har egentligen aldrig haft något eget boende sedan han blev utsparkad från föräldrahemmet. Inget riktigt jobb heller. Han använder droger.

Jari ingår i den grupp hemlösa som socialförvaltningen klassificerar som ”socialt utsatta”. Personer med missbruksproblematik och/eller psykisk ohälsa. Här återfinns uteliggarna. Totalt rör det sig om mellan 500 och 600 personer med hemmahörighet i Malmö. EU-migranter och  papperslösa är inte medräknade.

Den stora ökningen står de ”strukturellt utsatta” för. Det är så myndigheterna kallar hemlösa som exempelvis blivit vräkta eller saknar ekonomiska möjligheter att få ett hyreskontrakt. De ska inte få tillgång till några akuta nattplatser på härbärgena. 

– De ska omhändertas av socialförvaltningen och få möjlighet till andra tillfälliga boenden, säger kommunens enhetschef Ann Söllgård. 

 

Men det får de många gånger inte. Barnfamiljer slängs hit och dit, från motellboende, till stuga på vandrarhem, kanske någon enrummare för en kortare period.

Andra kommer travande till Stadsmissionen med en lapp från socialjouren om att de behöver en sängplats för natten.

Ann Söllgård framhärdar att kommunen löser problemen, skaffar natthärbärgen och korttidsboenden för alla i den allt större och allt desperatare skaran av hemlösa. 

Det är ett lappverk som kostar kommunen svindlande summor, förra året så där en halv miljard kronor för enbart nattlogi och korttidsboenden.

Kvinnoplatserna blir färre, ett av hotellen som använts flitigt har dömts ut av miljöförvaltningen och stängs. Fastighetsägarna är benhårda  i sina krav på hyresgästernas ekonomi, sysselsättning och bakgrund. 

Ömmande behov, allmänt god skötsel och vandel, räcker inte långt i jakten på ett eget boende. Socialbidragstagare har små utsikter till kontrakt. 

 

Bostadspolitiken är skev. Den slår orättvist och ojämlikt. Med ungdomar, pensionärer, obemedlade och utslagna som vilsna brickor och offer i ett profithungrande system.

Nu kläms också de som fallit djupast åt. 

Jag rekommenderar Ann Söllgård, gärna i sällskap med kommunalrådet Sedat Arif, att ställa sig i kön utanför Stadsmissionens nattjour. Lyssna på de öden som trängs där. De psykiskt trasiga, de beroendesjuka, de som efter skilsmässor, konkurser eller felinvesteringar tvingats från hus och hem med förtvivlan, skam och skulder som enda bagage.

Men passa på före 30 december. Sedan kan de vara svåra att hitta – i källarprång, cykelstall, soprum och bårhus. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!