Lars Klint

Här växer ett jättelikt flyktingläger fram

Närmare femtusen flyktingar trängs ihop på kajen i Pireus.
Foto: SHUTTERSTOCK
Efter månader på Lesbos och andra gränsöar mot Turkiet är nu Filip Strandberg och Anna Foss från den norska hjälporganisationen ”Droppen i havet” placerade i Pireus där ett snabbt växande spontanläger för flyktingar breder ut sig inne på hamnområdet.
Foto: Lars Klint

Det finns lärare, it-tekniker, ingenjörer och sjuksköterskor.

Bara bland dem jag träffar i lägret.

– Här är människor som skulle vara en tillgång för vilket land som helst. Det är en glädje att lära känna dem. Fast bakgrunden är tragisk och omständigheterna miserabla, säger Filip Strandberg, koordinator vid den norska hjälporganisationen ”Droppen i havet”.

Efter månader på Lesbos och andra gränsöar mot Turkiet är nu han och kollegan Anna Foss placerade i Pireus där ett snabbt växande spontanläger för flyktingar breder ut sig inne på hamnområdet.

Närmare femtusen flyktingar trängs ihop på kajen och i terminalernas vänthallar vid Gate ett, två och tre där båtarna från de öar de nu tvingats lämna ankommer.

De har inte haft någon annanstans att ta vägen. Något mottagande från myndigheterna har inte organiserats. Inte heller någon plan för fortsättningen, så här långt.

Men Pireus vice borgmästare är engagerad och har sett till att det kommit bajamajor på plats. Han är själv där varje dag och hjälper till som frivillig, trots att det egentligen handlar om en otillåten bosättning.

Allt annat för flyktingarnas uppehälle och överlevnad bygger på välgörenhet från enskilda och från hjälporganisationer. Privatbilar som lånas ut för varutransporter. Grekiska röda korset, som samlat ihop enkla campingtält där hela familjer ska få plats. De svarar också för mathållningen, runt tiotusen portioner per dag.

”Droppen i havet” servar med hygienartiklar, inte minst till de många bebisar och småbarn som nu kommer med båtarna. Ofta tillsammans med bara en av föräldrarna.

Trängseln, otryggheten, den absoluta ovissheten om framtiden frestar hårt på tålamodet och humöret. Det uppstår lätt konflikter. Rykten i alla riktningar underblåser osäkerhet och oro.

– En natt hölls en jättefest i lägret. Alla var överlyckliga eftersom det spreds uppgifter om att gränserna i Europa nu äntligen öppnats. Det var tungt när sanningen stod klar, säger Anna Foss, uppväxt i Malmö, men nu bosatt i Oslo.

Ingen får någon vettig information. Ingen har någon vettig information att ge. Vilka ska tvångsdeporteras tillbaka till Syrien, Afghanistan, Irak, Iran, Pakistan? Vilka får söka asyl? Vilka skickas till Turkiet för ett nytt oklart lägerliv? Vad gör EU? Vad gör FN?

Jag besöker svenska ambassaden i Aten för att få en lägesrapport om de insatser som Sverige erbjudit Grekland för att strukturera den omfattande process som nu väntar den europeiska flyktingkrisen.

Jag får passera säkerhetskontroller och släpps in på tredje våningens konsulära avdelning där jag ombeds återkomma med en förfrågan via mejl. Det gör jag och får en dag senare svar, i vilket jag hänvisas till Utrikesdepartementets kommunikationscentral Stockholm.

Där berättar Anna Ekberg på presstjänsten att det pågår ett intensivt arbete på flera departement. Det gör det säkert, men ingenting av detta märks bland de allt fler och allt desperatare flyktingarna i Pireus hamns torftiga tältläger.

Det känns för stunden som en klen tröst när jag försöker förklara:

– Gränserna är fortfarande lika stängda. Och attityden i EU-länderna lika stenhårt restriktiv. Men vänta bara, om någon vecka kommer hundratals administratörer från svenska staten hit. Då blir livet säkert mycket lättare.