Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Gränskontrollerna – ett spel för galleriet

Gränskontroll på stationen i Hyllie i Malmö. Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det kallade jag det politiska beslutet bakom de dramatiska gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige som infördes den 12 november 2015. 

Jag turade flera gånger med tåg över bron den där dagen och konstaterade i en krönika att de då 50 nyinkallade poliserna var vänliga mot alla, men också vilsna, ineffektiva och håglösa.

Jag fick svavelosande kritik för mitt ”blattefjäskande pk-dravel”. Men har upplevt det ungefär på samma sätt under alla resor sedan dess. Id-kontrollerna som tillkom på Kastrup stökade till det rejält för resenärerna. Irritationen växte, pendlandet sjönk. Integrationen mellan länderna tog ytterligare ett par steg tillbaka. Den finansiella, kulturella och industriella expansionen i regionen föll ihop.

Men spelet för galleriet påstods bromsa flyktingströmmen. Asylkaoset i Sverige började sakta bli hanterligt. I vilken grad stängsel och gränsövervakning bidrog kan jag inte bedöma. Ingen vet hur utvecklingen gestaltat sig utan kovändningen i svensk flyktingpolitik.

 

Men en sak vågar jag slå fast: De vilsna och håglösa kontrollerna lär knappast ha avskräckt eller upptäckt en enda passagerare med terrorplaner. Därtill finns det alldeles för många kryphål in i det svenska samhället.

Tillflödet av arma och desperata krigsflyktingar ströps. Men skriken om systemkollaps och nationell katastrof dämpades inte. Allt var flyktingarnas fel. Svepande och generellt. Invändningar från aktivister, humanister och balanserade debattörer dunkades ner till pulver, inte minst på sociala medier. Politikernas hårda linje fick fortsatt förtroende och ledde till upprepade förlängningar av gränskontrollerna.

Men nu säger EU-domstolen definitivt nej, med hänvisning till Schengenavtalet. Morgan Johansson och regeringen avvaktar och smider nya planer för att  manipulera EU och kringgå beslutet.

Samtidigt driver man stenhårt kravet på alla medlemsländers medverkan för att lösa krisen och fördela den ständigt växande flyktingströmmen på ett sansat och rättvist sätt inom unionen. Särskilt applåderar man EU-domstolens skarpa kritik mot Ungerns och Slovakiens brist på ansvar och vilja att fullfölja sina löften och skyldigheter.

 

Ett hyckleri, till och med ovärdigt deltagarna i ett spel för galleriet.

I den politiska diskussionen och bakom de hårda restriktionerna snurrar bara siffror och pengar. Fördelningsprinciper, profit, kostnader för boenden, sociala insatser, utbildningsresurser, vårdbehov, segregerad skolundervisning. Antal ansökningar. Antal avslag och avvisningar. Statistik över kriminalitet på alla plan. Polariseringen växer, fakta och sanningar blir allt svårare att leta fram i snårskogen av överdrivna uppgifter och uppfattningar, som yr från alla ideologiska håll och spretar i alla riktningar.

Det är förstås en ofrånkomlig, till och med nyttig debatt i en så stor och viktig fråga för samhället, för Europa och för hela världen. Men den borde kunna föras från en något mer sansad och verklighetsförankrad bas. Med perspektiv och ett fokus också på de människor det handlar om.

Jag har träffat dem i Sverige, men även som nyanlända traumatiserade krigsflyktingar i den grekiska övärlden mot Turkiet dit de lyckats ta sig från dödshot och sönderbombade hem i Syrien och Afghanistan. Där har de fastnat med sina sorger, förluster och mardrömmar. Instängda i hangarer, tältläger och fängelsefabriker. Hoppet om Europa släcks. Samtidigt som Sverige söker nya vägar för att hålla gränserna stängda för dem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!