Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

En mammas värsta tänkbara mardröm

Lars Klint skriver krönikor på fredagar. Foto: LASSE SVENSSON
Sophie berättar nu om sorgen efter sonen.

Det måste var den värsta tänkbara mardrömmen. Att barnet sliter sig ur handen, rusar upp på banvallen, ser tåget komma. Fastnar paralyserad och trampande mitt på spåret. Mamman hinner inte reagera, bara skrika. 

Och så ett hårt ”klonk” när loket träffar den treåriga pojkens huvud.

För Sophie Hultberg var det verklighet måndagseftermiddagen 24 september 2012.

Vi har hållit kontakt sedan kort tid efter olyckan. Av alla människoöden och tragedier jag mött under mitt liv som journalist är den tappra familjen Hultberg i Billeberga bland de som väckt starkast känslor och sympatier.

I onsdags ägnades hela avsnittet av SVT:s serie ”När livet vänder” åt katastrofen för fem och ett halvt år sedan, då lille Tristan omkom.

Sophie beskriver händelseförloppet, den nattsvarta, omöjliga tiden som följde. Ilskan på Gud, svårigheterna i förhållandet, där kärleken styrde rakt mot avgrunden. De lockande tankarna att följa efter Tristan. Bara Tekla, Tristans lillasyster, räddade henne från att ta steget.

 

Vi talas vid i samband med sändningen av Anja Kontors varsamma skildring av hur livet vände för Sophie och hennes man Henrik. Från lycklig, harmonisk, framåtriktad småbarnsfamilj till ett isolerat inferno, där inte ens nära vänner, föräldrar, sýskon eller starka beroendeframkallande mediciner kunde hålla skräcken, demonerna och självförebråelserna borta.

– Men vi har haft mycket stöd genom åren, lärt oss att be om hjälp och blottlägga allt elände för att kunna gå vidare, säger Sophie.

Det var insikten om hur många i motsvarande situation famlar alldeles ensamma i sin förtvivlan, som fick henne att än en gång gå igenom smärtan att öppet berätta om familjekatastrofen.

Efter flera års sjukskrivning jobbar Sophie nu på en förskola. Henrik har en heltidstjänst i Helsingborg. Tekla har hunnit bli sex och fått en lillasyster, Fiona, två år.

 

Den stora vändningen kom under den senaste graviditeten. Sophie tvingade sig att sluta med lugnande mediciner. Tufft och svårt. Det var också i den här vevan hon närmade sig föreningen Vi som förlorat barn (Vsfb).

– Jag la all skam, all prestige och rädsla på bordet. Vår usla ekonomi, vår sönderfallande relation. Jag hade inget val. Jag måste ta hjälp av andra. Det var en befrielse. 

Sophie är i dag aktiv i föreningen. Hon utbildar sig till samtalsledare och siktar på att bli föreläsare.

Jag hoppas många får möjlighet att lyssna till hennes budskap och hennes erfarenheter:

– Vi är inte starka i vår ensamhet. Vi biter ihop, stänger in oss, försöker hålla skenet uppe. Vi krampar, vi skäms och håller tyst när ekonomin och ångesten gnager sönder oss. Det går inte. Det gäller förstås alla, inte bara vi som förlorat barn. 

 

Det är det som Sophie känner att hon nu har kunskapen, modet och förmågan att förmedla. Att hon är mogen att vara ett stöd för andra. Det får också hennes egen inre styrka och trygghet att växa.

När hon ändå fångas av smärtorna och blir ensammast i hela världen, finns Henrik där, den eviga kärleken, som klarat så många påfrestningar. Solstrålarna Tekla och Fiona. Och så Tristans leende, som hon är övertygad om att en dag få möta på riktigt igen.

 

LÄS MER: Mamma Sophie om sorgen efter sonen Tristan, 3 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!