Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

"Detta är det absolut dummaste i hela #metoo-rörelsen – pinsamt!"

Lars Klint skriver krönikor i Kvällsposten varje fredag. Foto: LASSE SVENSSON
Mest berörd blir Lars Klint över uppropen inom skolan. Foto: CHRISTER WAHLGREN / FOTOGRAF © CHRISTER WAHLGREN

Bland det dummaste i hela metoo-rörelsen är nog den förvåning många politiker, chefer och andra ansvariga visar. 

Som om trakasserier och förföljelser av kvinnor är ett nytt och främmande fenomen i vår civilisation. ”Hade jag inte en aning om. 

Aldrig förekommit på min firma, inte i min bok.”

Naivitet och inkompetent ledarskap skulle man kunna skylla på. Själv tror jag mer på feghet, lögner. I värsta fall delaktighet och samförstånd.

Så är det naturligtvis inte överallt. Men uppåt 50 000 kvinnors helvetesskildringar av  övergrepp och kränkningar fördelade på ett 25-tal upprop inom nästan lika många områden är en revolution som kommer att förändra verkligheten i en jämställd och trygg riktning.

 

För den som saknar egna referenser till hur utsatta kvinnor varit i historien pekar exempelvis måndagens avsnitt av ”Vår tid är nu” på  missförhållanden som rådde inom arbetsmarknad och fackföreningsrörelse redan 1950.

Bristerna och orättvisorna mellan könen borde inte vara obekant för någon i ett upplyst samhälle. Förnedring, ofredanden, ja till och med rena våldtäktsförsök har viftats bort, tystats ner. Som om det accepterats.

Efter den senaste månadens reningsbad förefaller det helt ofattbart att detta kunnat pågå så öppet, så omvittnat och förlamande överallt i hela landet, dygnet runt, år ut och år in.

 

Mest beklämd blir jag vid läsningen av #räckupphanden och #tystiklassen

Hemska vittnesmål från flickor på gymnasiet och i grundskolan. Det är skräck, rädsla. Skam och upppgivenhet. Killar som trycker och klämmer, visar snoppar, hotar och tar sig vilka friheter som helst på bekostnad av tjejerna, deras integritet och självkänsla.

Och så den förbannade mobilterrorn. 

Det finns exempel på lärare som uppträder lika hänsynslöst och äckligt. Ingen kommer till de berättande flickornas undsättning. De beskriver hur vuxna i skolan sviker, vägrar lyssna, förminskar och skrattar bort deras traumatiska upplevelser. 

De får smyga längs väggarna. De skolkar, de har en klump i magen varje dag. Många plågas av omotiverade skuldkänslor och vågar inte berätta hemma. 

De tappar livslust och framtidshopp. 

”Skolan ska vara en plats där vi lär oss allt från kemi till det sociala spelets regler. Inte en plats där vi lär oss att sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp är ok”, skriver initiativtagarna till #räckaupphanden. Och vidare:

”Skolan måste sluta uppfostra förövare och tysta deras offer. Vi fostras till tystnad. Till att sätta pojkars behov framför våra egna.”

 

Det är bedrövligt att det sedan min skoltid för mer än 50 år sedan bara tycks ha blivit värre inom områden där Sverige ständigt slår sig för bröstet - jämställdhet, frihet, trygghet, barnuppfostran. Tolerans, respekt och rättvisa. Mycket värre, enligt allt som nu avslöjas i #metoo.

Sett till de vidriga förhållanden som sköljer över oss från arbetsplatser och institutioner är det ofrånkomligt att även skolan drabbas. Våra barn har marinerats av kvinnoförakt och en tillåtande syn på trakasserier och ofredanden. Som en slemmig soppa från hela vuxenvärlden.

 

Men i ett slag ändras bilden. 

Metoo tvingar politiker, chefer och andra ansvariga att rensa och rena det sexistiska träsket. Varenda man har de senaste veckorna garanterat ägnat stor tid åt ärlig självrannsakan. 

Och för en gångs skull verkar vi förstå. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!