Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

Det finns fulare hus än Rosthuset i Malmö

Lars Klint, kolumnist.
Rosthuset är fint, tycker Lars Klint, kolumnist i Kvällsposten. Foto: Caroline Larsson

Rosthuset i Malmö är vackert. Helheten har karaktär och identitet. Det är nytt, spännande och levande. 

Ifråga om fula hus och fula stadsdelar kunde det där Arkitektupproret utsett i stort sett vilket Malmöområde som helst från de senaste årtiondena, ja, ända sedan Yngvessons rivningsraseri på 60- och 70-talen.

Det finns en del pärlor, men det mesta är fulare än rosthuset i Rörsjöstaden.

Jag uppskattar idén med Arkitektupproret. De kämpar för vackrare nybyggnation, hänsyn till kulturarv, medborgarinflytande och blandbebyggelse med närservice, små torg och parker.

Det känns avigt när deras Kalkonpris för Sveriges fulaste byggnad, alltså Rosthuset, totalt överskuggar utmärkelsen för landets vackraste nyproduktion. Ja till och med det anrika Kasper Salin-priset till ”byggnader av hög arkitektonisk kvalitet” hamnar i skymundan.

Nej, fulast är roligast, lättare att ta till sig och enklare att gnälla på.

Annars kom faktiskt Malmö på femte plats i kategorin vackraste nyproduktion 2018. Ett känsligt uppfört nytillskott i skånsk 1800-talsstil som väl smälter in i den historiska gatubilden på Gamla Väster. Victoriahuset i Norrvikens köksträdgård, Båstad knep andraplatsen.

Malmö saluhall i Västra hamnen var favorittippad bland nomineringarna till Kasper Salin-priset. Men det vanns av en ateljébostad på Gotland. Förra årets stolta segrare var Skissernas museum i Lund. 

Så visst finns det festligare saker i stadsmiljön än rostangrepp, betongbunkrar och spruckna fasader.

Det visar till exempel Arkitektupprorets många nedslag världen över. På Facebook och hemsidan presenterar de ständigt nya bebyggelser som utstrålar trivsel, atmosfär och skönhet. Kvarter i Frankfurt, Berlin, Rio, New York, men också i Sverige. 

Vackra, inbjudande, servicevänliga fastigheter, ofta inspirerade av 1800- och tidig 1900-talsarkitektur. 

Precis så där mysigt med naturlig närhet till sociala kontakter och folkliv som man vill ha det där man bor.

Det borde väcka arkitekter och byggherrar. En del borde skämmas. Alla med någon slags yrkesheder och talang borde inspireras.

 

 

Rosthuset i Malmö utsett till Sveriges fulaste hus. Foto: Caroline Larsson

 

 

Jag cyklar runt Malmö en grådaskig onsdagseftermiddag och är nära att tappa modet. Fy vad dystert. Mörka, tysta, döda gränder bland Öns höghusbebyggelse. Långa anstaltsliknande längor av radhus in mot stan. 

Fasaderna känns hotfulla, i vart fall motarbetar de alla spontana initiativ till grannsamverkan och naturligt häng på gården eller trottoaren.

Havet är bortbyggt och bortschabblat. 

I Hyllie löper byggherrarna fortfarande amok, utan hänsyn till infrastruktur, servicefunktioner, miljö och trivsel. Totalt opersonligt. Instängt, kallt och tomt. 

Jag misstänker att mycket av allt det gröna, allt hållbart och småskaligt som fanns med vid presentationen har skurits ned av budgetskäl. Som många av de livsbejakande och nydanande planerna i Västra hamnen. Av den brusande vildmarksparken bidde en buske med fontän.

Malmö, Malmö, så mångfasetterad, dynamisk och expansiv. Med sin stolta historia. Rik på vattendrag, lockande parker, ståtliga byggnader. Med så många unga, kreativa och hoppfulla människor.

Varför bygger vi stan så håglös och fientlig? 

Var finns alla de djärva formerna, färgerna, planlösningarna? Var finns nyfikenheten, glädjen, ljuset och värmen? Alla fiffiga lösningar för att underlätta gemenskap och sprida livslust? 

Det originella rosthuset i Rörsjöstaden verkar vara det närmaste man kan komma. Och det var ju inte riktigt meningen. 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!