Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Klint

"Det blir tomt i regeringen utan Anders Ygeman"

Löfven lät Sveriges mest kompetente och respekterade politiker lämna regeringen. I den bästa av världar hade han själv avgått och låtit Anders Ygeman bli statsminister i stället. 

Alliansen bär en stor del av ansvaret.

Så kan man sammanfatta min snabbenkät på badstränder och bland uteserveringarnas lunchgäster i Malmö efter presskonferensen på torsdagsförmiddagen.

Även om man hellre pratat Sarah Sjöström, grillrecept och semesterminnen är det regeringsombildningen och alliansens utspel som diskuteras överallt. Mobilerna hjälper till att fylla på med argument och analys.

”Rena snurren”, ”Äckligt rävspel av alliansen. Men de gick på pumpen”, är vanliga kommentarer.

Många applåderar regeringens drag och tycker att det, trots allt, var en smart lösning av Stefan Löfven.

 

Fast mest är det Anders Ygeman man talar om. Oavsett partifärg. Mannen som hanterat kris efter kris och gått rakt in i svenska hjärtan med sin unika blandning av auktoritet, eftertanke och ödmjukhet. 

Ingen ifrågasätter det allvarliga sjabblet och lagöverträdelserna inom Transportstyrelsen. Man finner det anmärkningsvärt att Ygeman skulle ha informerats och sedan inte fört saken vidare till statsministern, och inte heller förvissat sig om att andra ansvariga och behöriga instanser fått del av det känsliga materialet. Men den saken kunde väl få ha haft sin gång i KU och interna utredningar. Jag håller med i samtalet som jag själv tar initiativ till i kön vid köttdisken på Malmborgs i Limhamn.

 

Också jag har haft stort förtroende för Anders Ygeman. Nu offras han och regeringen tappar sin största profil, sin mest omtyckta och inflytelserika minister, med ansvar för frågor som dominerat samhällsdebatten sedan valet - polis, gängkriminalitet, mordvågor och skjutningar. Trygghet, rasism, extremism. Flyktingkrisen, terroraktioner, hot mot rikets säkerhet.

Regeringen gör en jätteförlust, som den definitivt inte har råd med. Alliansen tappar i trovärdighet och misstänkliggörs för att låta partitaktik gå före politisk stabilitet och samhällsnytta. 

Och som vanligt när det etablerade partierna trissar upp tonläget och gör det ena självmålet efter det andra är det Sverigedemokraterna som plockar hem poängen, trots att de är lika främlingsfientliga och tomma på politisk substans som någonsin.

 

Det var i januari 2016 som Anders Ygeman skulle ha informerats av Säpo om misstankarna mot Transportstyrelsen. 

Den här månaden var Anders Ygemans arbetstempo hysteriskt uppskruvat. Höstens flyktingström skapade kris och kaos. Akutstopp och gränskontroller rörde upp en storm av kritik, inte minst i Öresundsregionen. Polisorganisationen knäade, nu blev påfrestningarna ännu större. Attentat mot flyktingförläggningar och andra allvarliga rasistiska aktioner spädde på oron och polariseringen i samhället. 

I Bryssel rådde anarki kring flyktingkvoter och yttre gränser. Han blir KU-anmäld och håller en rad anföranden, bland annat vid minnesgalan för Fadime Sahindal, vid förintelsens minnesdag och för nyutexaminerade poliser. Han utfärdar nya direktiv för avvisning av uppemot 80 000 asylsökande. 

 

Det ursäktar naturligtvis ingenting. Men det förefaller inte onaturligt att han med den arbetsbelastningen litade till att utredningen hade sin gång och att den minister som  ansvarade för myndigheten också lät sig uppdateras om utvecklingen och skötte sina åtaganden som statsråd.

Det känns inte som någon allmänt trygghetsskapande åtgärd att sparka Ygeman. Det blir tomt utan honom.