Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Klint

"Det är barnen de riktar sitt svek mot"

Efter skolavslutningen i onsdags skulle nioåringen inställt sig hos sin mamma och sina yngre syskon för att fira julhelgen tillsammans.

Nu blir det inte så. En hjärtslitande vårdnadstvist fortsätter splittra familjen. Domstolar och socialtjänster står handfallna inför den upptrappande föräldrakonflikten.

Jag har läst handlingarna i målet. Huvudintrycket är feghet och inkompetens från myndigheterna. Det värsta är att det är barnen de riktar sitt svek mot. Syskonskaran lider av att mamma och pappa är osams. Den utsätts för påtryckningar och kan inte hantera alla motstridiga lojalitetskrav. Nu överges den också av samhällsföreträdare och auktoriteter som har till uppgift att förstå, att skipa rättvisa. Och framför allt - uteslutande se till barnens bästa.

Den sydsvenska tingsrätten beslutade efter en infekterad förhandling att föräldrarna skulle ha delad vårdnad, att de yngsta skulle bo hos mamman och den då åttaårige sonen hos pappan, i dennes enkelrum. Rätten gjorde upp ett detaljreglerat umgängesschema. För nioåringens del har domen aldrig verkställts. Han vill vara hos pappan, tolkar medlare och även domstolen pojkens kortfattade uttalanden i de vårdnadsutredningar som gjorts.


”Han är hjärntvättad av sin manipulativa pappa”, hävdar mamman, allt mer desperat. ” Alla har duperats av hans charm och trovärdiga uppträdande - lärare, socialtjänster, rådmän och familjerättsutredare.”

Någon djupare analys görs inte av pappans agerande och lämplighet. En del frapperande brister i hans personliga förhållanden noteras. Liksom svajig närvaro och omsorg om barnen. Men det viftas lättvindigt undan. ”Han har nog mognat”, hoppas man.


Båda föräldrarna lastar anklagelser mot varandra. Tonen är skoningslös. Mamman bedöms ändå som omtänksam och engagerad, av socialarbetare. Bostaden som ett prakthem för barnen. I övrigt genomsyras utredningen av misstänksamhet och insinuationer mot just henne. Mammans förtvivlan och oro över att pojken som hon inte får träffa far illa hos pappan avfärdas som överreaktioner. Trots att hon i åtta månader förnekats den rätt till umgänge som fastslagits i domstol.

Mamman vände sig på nytt till tingsrätten för att få hjälp med att verkställa domen. ”Han kidnappar min son och driver honom mot mig med lögner och förtal”.


Men än en gång gick domstolen på pappans linje. Någon verkställighet av mammans umgängesrätt var inte aktuell. Åttaåringens egna ord om att inte vilja vara hos mamman, vägde tungt. Tyngre än alla de många vittnesmål i familjens närhet som intygade pojkens och mammans tidigare så nära och goda relation. Tyngre än den praxis som brukar tillämpas av domstolarna, där åldersgränsen för ett avgörande utslag i vårdnadsmål ligger runt tolv år.

Varje år utsätts 50 000 barn för föräldraseparationer. Ungefär 6 000 fall går till domstol. Vilka tragedier, ogrundade anklagelser och otillbörlig barnpåverkan som bäddas in i de livsavgörande domarna går förstås inte att veta. Men jag befarar det värsta efter att ha tagit del av dokumenten som rör den vilsna nioåriga pojken och hans syskon. Slentrian, fördomar, ovilja och oförmåga att ta i de svåra frågorna, att söka sanningen bakom alla hårda ord och beskyllningar skapar vidsträckta utrymmen för godtycke och rättslöshet.


Frånvaron av villkorade uppföljningar och professionella stödinsatser är skrämmande. Bara ett mörkt tomrum där barnen famlar runt som de stora förlorarna.