Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lars Klint: Paddla till möte och eftertanke

Sammafattning och slutsats: Paddla mer. Paddla lugnt. Till eftertanke, möte och glädje. Rapport från en skreva. Dag två. Tisdag 20.07.04. Dramatiken från gårdagens start, med motvind och regn, har förbytts till idyll. Ett sommarparadis. En bad-, skönhets- och äventyrsupplevelse. Det är vindstilla och solen sådär fyra meter ovanför tall- och björktopparna på andra sidan fjärden. Klockan är väl mellan sju och nio på kvällen. Vi har ätit spaghetti och hårt vitlökskryddad grönsaksröra. Saltgurka, råstekt potatis och pepparbrynta champinjoner som vi plockade vid ett tidigt eftermiddagsstopp i dungen bakom klipporna på norra Getön. Det är mycket fisk i sjön, men jag tänker slänga tillbaka all fångst. Jag har inte ens ABU-röken med mig. Inget fiskekort heller. Men metspöet kunde jag inte låta bli. Just nu nappar det. En del mört och småabborrar drar jag upp. Jag lösgör dem varsamt från pyttekroken och önskar dem fortsatt lycka i livet. Jag paddlar kanadensare i det immelska sjösystemet tillsammans med mellansonen Micke, 26. Han påminner mig om hur jag stressade upp honom och hans bröder tidiga morgnar, höll dem vakna sena kvällar, tvingade ut dem i skärgårdsblåst och regn för att fånga gädda och abborre. (Kanske ål, gös och lake). Fick dem att ro drag, kasta med spinn- och haspelspö, agna mask och annat till mete, sax och långrev. Jag var besatt. De var måttligt förtjusta, mest för min skull. Jag förstod ingenting mer än en fet trekilos gädda, en fylld strömmingsskötte eller en spann högryggade abborrar. Vilken hemskt fisketokig pappa de måste ha upplevt under semestrarna, tänker jag. Hur tokigt tycker de då inte att jag har uppträtt under resten av tiden? Av livet? Rapport från en skreva. Dag tre. Onsdag 21.07.04. Det var sådant där och mycket mer vi pratade om vid lägerelden lite senare. Jag hade diskat. Micke rest tältigloon. Svåra samtal i hisnande skönhet och ro. Blankt och stilla. Ärligt och kravlöst. Utan flyktvägar. Inga mobiler. Ingen tv, ingen radio. Inga tidningar. Inte ens en fungerande ficklampa. Långt ute på en öde ö i Sveriges sydligaste vildmark. Euforiskt svenskt vemod, kanske. När jag till sist lyfte mitt spö som drivit in mot land hade en stor kräfta slagit klorna i sänket. Jag skakade loss honom. Vi tog ett nattdopp, en simtur. En kopp te vid den falnande elden och tio drömlösa timmar i igloon. Nu piskar regnet ner. Sjön går hög på Immeln. Vi är på väg tillbaka från Oraviken mot Kanotcentrat med kanadensare 39. Vi har ungefär en mil kvar. Flera öppna fjärdar där de förrädiska kastvindarna på rätt många sekundmetrar rycker upp vågorna till relingen. Och stöter över. Immelns botten är växlande. Fylld av stenblock. Grunden är många. Och strömmarna. Liksom djupen. Som mest 40 meter. Vi var där alldeles nyss. Vi tar en paus vid Äspeön. Med jordgubbsyoghurt, den sista skvätten coca cola. Den sista skvätten vatten. Det är här jag sitter i min skreva och noterar med min fuktsäkrade penna. Medan Micke surrar packningen inför stormövningen mot Näsudden. Och vidare öden. Rapport från Malmö. Onsdag kväll 23.30. Hemma. Nyduschad och hjälpligt befriad från lägereldsröklukt. Vi redde ut stormen. Vi närmast gled hem i medvind. Visst regnade det en del. Men det var faktiskt de solstrålar som bröt igenom molnen som fastnade på bilden.