Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Katrin Säfström

Malmös generation av livsfarliga krutdurkar – färdiga att brisera

Foto: FRITZ SCHIBLI

Minst 200 krutdurkar i form av unga män finns i Malmös undre värld enligt polisen, redo att brisera. Killar som i snitt är strax över 22, men ibland så unga som 15-16 år och som samhället känt till sedan de åkte fast den allra första gången. Hur kan det komma sig att det fått gå så här långt?

Orden har liksom tagit slut nu. Det går inte att beskriva den ilska och uppgivenhet som många känner efter veckans besked om ytterligare dödsskjutningar. ”Låt dem skjuta ihjäl varandra”, säger en äldre läsare jag pratar med. En annan tycker att deras familjer ska straffas, utvisas om de inte vuxit upp här.

Jag kan utan tvekan förstå ilskan över det som händer och att människor kommer med det ena mer drastiska förslaget efter det andra. Men alldeles oavsett hur man ska tackla problemen nu, tycker jag man har anledning att undra över hur de här killarna har fått hållas. Många av dem vi rapporterar om har digra brottsregister. Det handlar om misshandel, skadegörelse, narkotika-, vapenbrott och annat. Man kan förmoda att de här grabbarna knappast suttit i sina skolbänkar som förväntat, att de uppträtt drogpåverkade och som sagt till och med tagits av polis. Men vad hände se´n?

 

Det brukar vackert talas om myndighetssamarbete. Att människor som är på väg åt fel håll ska fångas upp av alla möjliga samhällsinstanser.  Varför har det inte fungerat?

”Föräldrarna har största ansvaret”, fortsätter läsaren i min telefon. Det har han rätt i, men de gånger det inte finns föräldrar, eller familjen inte fungerar, då måste samhället gå igång. Redan vid första stölden, första narkotikainnehavet borde alla larmklockor pulsera i illrött. 

Nästan alla de här männen vi sett skjutna och döda under den senaste våldsvågen är födda på 90-talet. En hel generation med unga grabbar som sprider skräck omkring sig, och som förloras. I torsdags kväll mördades en 23-åring som också varit aktuell i utredningen om ett annat mord. Kvällen innan skadades en annan 25-årig man allvarligt vid en skjutning och fyra veckor tidigare blev hans 23-årige bror ihjälskjuten. Hur man som familj klarar att två söner blir skjutna samma månad övergår de flestas förstånd om vi tänker oss in i situationen.

 

Med all säkerhet ser vi heller inget lugn framöver. Polisen varnar för hämndattacker och hela staden håller andan.

Samtidigt drunknar polisen i utredningsjobb, något vi på Kvällsposten berättat flera gånger och som också stod klart i Uppdrag gransknings program i veckan om gränskontrollerna. Oavsett vad man tycker om just kontrollerna var det häpnadsväckande att höra polisområdeschefen i Nordvästra Skåne, Patric Heimbrand, säga att avancerade spanare och erfarna utredare tvingas stå och kolla pass vid gränsen. Det måste ju utan tvekan kunna lösas av tull eller andra myndigheter. 

Och hur kan det komma sig att Stockholmspolisen får hjälp av kolleger från när och fjärran vid derbymatcher, men att polisen i syd förväntas klara både gränskontroller och en extrem mordvåg samtidigt? Malmöpolisen begärde hjälp i september förra året, redan det i senaste laget, men vad händer med tanke på att förundersökningar ligger ogjorda och allt staplas i högar? Och varför fortsätter vapnen att flöda in trots kontrollerna?

 

Det är ingen ljus tid i Malmö just nu. Framförallt inte i de områden där det mesta av våldet sker och där de boende är lika upprörda som i villaidyllerna runt omkring. Det går inte att isolera problemen och säga just ”låt de skjuta ihjäl varandra”. Människor som inte har något att göra med kriminaliteten har redan kommit i vägen för kulorna och det lär inte vara sista gången. 

Det måste vara möjligt att titta bakåt och förstå när det gick snett och varför. De 200 som polisen kartlagt är möjligen förlorade, men låt inte nästa generation gå samma väg. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!